Slopa vegetarisk skolmat – och satsa på veganskt

Från och med första juli i år inför Gävle kommun nya regler för skolmat, vilket bland annat innebär att skolorna inte längre kommer att servera vegansk mat eller ”särskild religionskost”. Allergiker kommer även i fortsättningen få anpassad kost, men måste visa upp intyg. Skolorna ska varje dag erbjuda en rätt som är fri från fläskkött och blod- och inälvsmat samt en vegetarisk rätt. Kommunen tycker att detta är tillräckligt och motiverar beslutet med att det har saknats riktlinjer för skolmaten, vilket lett till att det har serverats alldeles för många olika specialkoster. Här och här finns inslag från P4 Gävleborg som rapporterar om detta.

Gävle kommun vill alltså att det ska finnas ett vegetariskt alternativ i skolan varje dag. Jag säger så här: Varför inte slopa köttet helt ett par dagar i veckan, och se till att all vegetarisk mat som serveras också är vegansk? Vegansk mat passar både lakto-ovo-vegetarianer, mjölk- och äggallergiker samt personer som av religiösa skäl inte äter vissa typer av kött. Vill man dra ner på antalet varianter av specialkost som serveras är det därför en no-brainer att satsa på vegansk mat.

Det finns många fördomar om vegansk mat och okunskapen är stor. De vanligaste missuppfattningarna handlar om risken för näringsbrist, som om kött vore något slags universallivsmedel som gör att man aldrig någonsin är i riskzonen för brist på näringsämnen.

Ja, veganer behöver äta tillskott av vitamin B12 eftersom de inte kan få i sig tillräckliga mängder genom kosten. Och eftersom vi bor i ett land med så lite sol behöver de allra flesta, oavsett om man är vegan eller inte, tillskott av D-vitamin (särskilt under vintern). Men i övrigt är det definitivt möjligt och faktiskt inte ens svårt att äta en fullvärdig vegansk kost – precis som med all annan mat. Skollunchen står dessutom bara för en av elevernas måltider under en dag, vilket innebär att de flesta kommer äta kött och animaliska produkter vid något annat tillfälle under dagen. Det räcker gott och väl för att täcka upp eventuella luckor i dagsbehovet.

Min dröm är en skola som serverar helt vegansk mat med kött, fisk, kyckling, ägg eller ost som valbara tillbehör vid sidan av. Det är ju så vi ska äta för att må så bra som möjligt – mestadels växtbaserat med animalier som tillbehör. Serverar man mindre kött har man dessutom råd att välja t.ex. ekologiskt och närproducerat. Tyvärr tror jag att vi har en ganska lång väg dit, så under tiden tänker jag istället propagera för att all vegetarisk skolmat också ska vara vegansk.

Internationella kvinnodagen

I Sverige slår vi oss ibland för bröstet, och ryggdunkas utomlands, för att vi har gjort så mycket för jämställdheten. Det har vi. Och jag förstår att exempelvis betald föräldraledighet och pappamånader kan verka som ett feministiskt paradis i jämförelse. Men jämställdhet är ett sådant område där det inte räcker att vara bättre än alla andra om man fortfarande inte är tillräckligt bra. Vi kan inte nöja oss bara för att det hade kunnat vara värre.

Att vi inte är jämställda i Sverige idag är ingen åsikt utan en fråga om fakta. Tittar man på statistik, t.ex. SCB:s Lathund om jämställdhet 2016, så ser man att det fortfarande finns många områden där vi kan göra mer för kvinnors villkor: uttag av föräldraledighet, anställningsvillkor, våldsutsatthet (fysiskt och sexuellt), obetalt hemarbete. Fakta säger att Sverige inte är jämställt – sedan kan man naturligtvis ha åsikten att vi inte behöver göra något åt det, eller att vi inte kan göra något åt det. Men på internationella kvinnodagen, ännu mer än andra dagar, visar vi hur många vi är som vägrar gå med på det.

Fem kvinnofrågor i Sverige jag tänker mycket på just nu:

  • Fri abort. Aborträtten attackeras i många länder, och det finns krafter som vill väcka liv i diskussionen även i Sverige. Vi har fri abort fram till slutet av vecka 18 – jag ser ingen anledning att rucka på det. Ytterst handlar aborträtt om rätten till sin egen kropp, och rätten att själv få styra över sitt liv.
  • Mäns våld mot kvinnor. Här kan det vara på sin plats att påpeka att mäns våld mot kvinnor inte bara är en kvinnofråga – det är ju inte så att kvinnor har någon möjlighet att påverka att män utsätter dem för våld utan det är helt och hållet männens ansvar. Men mäns våld begränsar kvinnors livsutrymme och mäns våld är den yttersta garanten för upprätthållande av patriarkatet – vi måste fortsätta diskutera och synliggöra det för att medvetandegöra män och stötta kvinnor.
  • Den ekonomiska ojämlikheten. Kvinnodominerade yrken är generellt sämre betalda än mansdominerade, kvinnor jobbar deltid i mycket högre utsträckning än män, kvinnor tar ut större del av föräldraledigheten vilket påverkar löneutvecklingen, kvinnor vabbar mer och kvinnor får i slutändan också lägre pensioner. Det här är centrala frågor för att kvinnor ska kunna vara självständiga och drabbar arbetarklassens kvinnor hårdast.
  • Transkvinnors rättigheter. Bilden av Kvinnan är för snäv – vi måste bli bättre på att alltid inkludera transkvinnor och feminina icke-binära transpersoner. Transkompetensen måste bli bättre i alla delar av samhället, attityder måste förändras och när transpersoner söker vård ska den vara lättillgänglig, jämlik och effektiv.
  • Värderingen av femininitet. Vi ser feminint kodade egenskaper, yrken och hobbies som sämre, vilket drabbar både män och kvinnor. Det har också, i ett historiskt perspektiv, gjort att kvinnor (trots ett enormt motstånd och många bakslag) kunnat ta sig in på manliga arenor i t.ex. yrkeslivet medan män inte i samma utsträckning tagit sin ansvar på feminint kodade arenor som familjeliv och hemarbete. Det har gjort att kvinnor i Sverige nu förväntas förvärvsarbeta men även ha huvudansvaret för hem och barn, vilket i förlängningen ofta leder till ekonomisk ojämlikhet (se ovan).

Så visst, låt oss hylla alla fantastiska kvinnor idag och låt oss vara glada över allt de har åstadkommit. Men framför allt – låt oss inte glömma att vi har en lång väg kvar till riktig jämställdhet.

Poddtips: Ufopodden i P3

Under en lång kvällspromenad bestämde jag mig för att ta tag i Ufopodden i P3, en dramatiserad dokumentärserie (ish) om olika oförklarliga fenomen och mystiska händelser. Faktan kommer från vittnesmål samt polis- och militärrapporter, och framförs av kända skådespelare under ledning av Moa Gammel.

Jag ska ärligt säga att jag är något av en fegis. Mörker och mysterier i kombo brukar inte slå an några trevliga strängar hos mig, så jag har aldrig vågat mig på sådant som Creepypodden ens i dagsljus. Men eftersom Ufopodden har så korta avsnitt (runt 20 minuter) tänkte jag att, näe, hur rädd kan jag hinna bli egentligen?

Jo, lite rädd blev jag, men mest för att jag under en särskilt spännande del blev omsprungen på campus Umeå av en stressad kille som skulle till bussen. Han måste ha märkt det, för han vinkade och log när han passerade (guldstjärna i kanten för att vilja få mig bättre till mods). Hur som helst, mixen mellan redovisning av fakta och dramainslag fungerar utmärkt och gör att 20 minuter flyger förbi. Fallen är intressanta, väl underbyggda och får aldrig någon slutgiltig lösning – vilket naturligtvis är hela poängen. Som många människor har jag en fascination för det oförklarliga, och vill du ha kittlande spänning utan att bli scared shitless är Ufopodden i P3 helt rätt för dig.

Något stort på gång

Jag flyttar till Stockholm!

Ja, du hörde rätt. Hade någon frågat mig för, säg, ett halvår sedan, hade jag knappast gissat att jag skulle vara på väg till hufvudstaden inom den närmaste framtiden. Men kombinationen lägenhet med rivningskontrakt, ett nära förestående slut på visstidsanställning och en partner som slitit med distansjobb i ett och ett halvt år gjorde att när möjligheten till en bostad på Södermalm/Hornstull dök upp var det egentligen inget svårt beslut.

Jag har precis landat ett nytt jobb och kommer att vara på plats i Stockholm om bara en dryg månad. Känns helt bisarrt, men extremt peppigt. Jag kommer att ha promenadavstånd till all vegansk mat jag kan önska mig och framför allt obefintligt avstånd till en sambo. Egentligen nästan lite för obefintligt, eftersom vi ska trängas på blott 25 kvadratmeter. Men det känns som ett ganska litet problem (höhö) jämfört med hur awesome allting annat är.

Så ett nytt jobb och en ny stad – 2017 har redan varit det mest spännande året på länge!

När ett ”äntligen!” är på sin plats

Linkin Park är ett band som väl knappast någonsin har varit sådär riktigt coolt, frontfigurer som de varit (är?) för den mycket bespottade genren ”nu-metal”. Men för en 11-årig Johanna var de den första riktigt stora förälskelsen, och även om min musiksmak kom att utvecklas till att snarare favorisera pop så har Linkin Park alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Deras två första album, Hybrid Theory och Meteora, var två solida och helt ärligt ganska likadana skivor – de hade hittat sin grej och körde stenhårt på den (och jag älskade dem för det). Därefter har de, om man räknar bort live-skivor, remix-skivor och collaborations, fortsatt med Minutes to Midnight, A Thousand Suns och Living Things. Tre album som har sina starka och svaga punkter, som är delvis ett uppbrott från den formel som tidigare varit så framgångsrik men ändå har tillräckligt mycket igenkänningsfaktor för att inte skrämma bort ett dedikerat fan. Så långt allt väl.

Men 2014 hände något som fick mig att nästan tappa hoppet. Då släpptes The Hunting Party, ett album med otroligt bra titel, snyggt artwork och förfärliga låtar. Jag gav det en genomlyssning och sedan orkade jag inte mer. Jag har försökt komma tillbaka och ge skivan en ny chans, flera gånger, men det är något med den som gör att jag verkligen inte tål den. Därför var det med skräckblandad förtjusning jag klickade igång singeln de släppte förra veckan – ”Heavy”, featuring Kiiara. Holy mother of God. Så. Bra. Låt. Älskar den. 19/5 kommer nya plattan One More Light. Och ja, ordet du söker är ”ÄNTLIGEN”.

Jag är trött på den enträgne drömprinsen

Lagom till Alla hjärtans dag publicerar SVT den här artikeln om hur romantiska komedier kan framkalla skadliga idéer om kärlek. De intervjuar en filmforskare som bland annat pekar på att romcoms befäster heteronormativitet och att idéer om ”den enda rätta” och ”ödet” kan ge en falsk bild av hur mänskliga relationer fungerar.

”Det är alltid ett propert slut och du får inte se den verkliga relationen, det som händer efteråt.”Anna Backman Rogers, universitetslektor i filmvetenskap vid Göteborgs universitet

Artikeln fick mig att tänka på en av de troper i populärkultur (och kanske i synnerhet romcom) som jag tycker mest illa om: den där en man blir avvisad av en kvinna och sedan försöker ”övertala” henne att de trots allt hör ihop. Jag är så fruktansvärt trött på hur man gång på gång ser hur män belönas för gränsöverskridande beteende och hur en kvinnas nej alltid verkar vara förhandlingsbart – för i slutändan inser hon ju alltid att hon faktiskt älskar honom! Vilken tur att han inte gav upp, trots att hon sa att hon inte var intresserad ETT FLERTAL gånger!

Det här stör mig av två anledningar. Dels att det ses som romantiskt att en man inte accepterar kvinnans nej – det är gulligt att han fortsätter kämpa på trots att han inte har någon chans. Alla älskar en underdog, liksom. Och dels det faktum att han till slut ”vinner” kvinnans hjärta – som att man på något sätt förtjänar kärlek bara man anstränger sig tillräckligt mycket. Att kvinnan nästan är skyldig att älska honom bara för att han har ansträngt sig så hårt för att visa att han älskar henne – trots att hon aldrig bett om det, utan faktiskt bett om att slippa det.

Konstaterande: det är inte gulligt eller romantiskt att inte lämna en kvinna (eller annan person) ifred när hon ber om det, det är svinigt. Och bara för att män köper drinkar, blommor, skickar gulliga sms eller ger komplimanger så har de inte rätt till kvinnors tid, känslor, uppmärksamhet eller kroppar. Nej, jag älskar inte en underdog i romantiska komedier. Och jag kan bara instämma i följande citat:

”Girls are not machines that you put kindness coins into until
sex falls out.”Porphyria R’lyeh

In the Cretaceous period, chickens eat you

Vem älskar inte dinosaurier? Jag hade en childhood crush på dessa fantastiska djur och drömde om att bli paleontolog (åtminstone innan jag insåg att det här med att vara utomhus inte är min grej). Knappast konstigt eftersom dinosaurier är typ DET COOLASTE som någonsin existerat. Dinosaurier – alla sorters dinosaurier – är mina favoritdjur efter blåvalen.

Jag blev därför jätteglad när en nyhet om en dinosauriesvans i bärnsten dök upp i mitt Twitterflöde. Den tillhör en liten plutt-dinosaurie från kritaperioden (ca 99 miljoner år sedan) som ryms i en handflata. Det mest intressanta, som man tydligt ser i bilden här ovanför, är att det hade massor av fjädrar. Som en gullig men badass kyckling. Att många dinosaurier hade fjädrar verkar vara allmänt vedertaget nu, och i artikeln framhåller man att ”fjälliga Godzilla-monster” inte riktigt speglar hur dinosaurierna egentligen såg ut. Snarare var de ganska lika dagens fåglar – ett nerköp för fåglarna kan en tycka. Jag skulle i alla fall inte ha något emot att mordiska sparvar sprang runt i skogen.

Årets julkalender

Det är många år sedan jag följde julkalendern regelbundet. Redan vid Ronny och Julia (2000) hade jag börjat slira – blott 9 år gammal. Kanske var det för att de julkalendrar jag växte upp med (Pelle Svanslös, Jul i Kapernaum och framför allt Mysteriet på Greveholm) helt enkelt var bättre, eller för att det är vid den åldern de flesta slutar titta. Många julkalendrar har jag sett ett par avsnitt av – om den verkat lovande på förhand – men jag har inte fastnat för någon. Tills det blev dags för Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst.

greveholm2

Jag kan ärligt säga att jag verkligen gillade uppföljaren till den i mitt tycke BÄSTA JULKALENDERN EVER (med Sunes jul som god tvåa, men den följde jag aldrig själv). De två efterföljande julkalendrarna noterade jag knappt, men Tusen år till julafton följde jag slaviskt. Jag älskar Historieätarna, och med gästspelare som Olof Wretling och Kakan Hermansson kunde det knappast misslyckas.

Men så blev det då dags att spana in årets julkalender, Selmas saga. Efter två avsnitt tycker jag att den verkar väldigt lovande. Stämningen är väldigt julmystisk och lagom steampunk, vilket är en skön kontrast mot Tusen år till julafton som väl var allt förutom just julmystisk och steampunk. Plotten med sökandet efter jultomtens rike, och hintandet om jultomten som ett mytologiskt väsen snarare än ”en gubbe som delar ut paket”, känns faktiskt ganska nice. Jag håller tummarna för ännu fler magiska inslag och spännande mackapärer.

Jag är själv förvånad över hur mycket jag känner att jag verkligen vill ha en saga att förlora mig i en stund. Kanske är det lite för att jag inte riktigt har hunnit få någon julstämning än, men förmodligen för att jag är ganska trött på att höra om hur läget i världen blir värre och värre. Då känns det väldigt befriande att istället ägna sig åt att leta efter jultomten.

selmas-saga

Två år som vegan, eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska havre

”Jag skulle vilja bli vegan, men jag gillar kött. Jag tycker egentligen inte att det är fel att äta djur. Jag tyck’ int’ om inte bönor och linser och sådant.”

Hade du träffat mig för typ tre år sedan hade jag prickat in många brickor på ett defensive omnivore-bingo. Jag hade länge känt att ”en borde äta mer vegetariskt”, men trots tappra försök lyckades jag aldrig ens hålla mig till en köttfri måndag mer än… tja, en vecka i taget. Därför kom det som en chock även för mig själv när jag en dag för två år sedan plötsligt bestämde att nej, nu blir jag vegan. Poff så var kylskåpet tömt på bacon och ägg, och fylldes raskt på med allehanda havreprodukter.

Fortsätt läsa

[PGO, dag 6-10] Ljusglimtar

Jag har haft stora problem med appen de senaste dagarna – så fort jag har försökt fånga en Pokémon har appen fryst och sedan har det inte gått att logga in igen. Tre planerade Pokémon-turer har behövt ställas in och följaktligen har jag heller inte varit särskilt produktiv den senaste tiden. Men idag fungerade allt mycket bättre, och jag är back in the game (så att säga) igen.

IMG_5635

Jag och min syster gjorde en kombinerad sola- samt fånga Pokémon-tur idag och drog till universitetsområdet, där det finns en hel del Pokéstops. Vänliga själar hade satt upp Lure Modules på flera stycken, så medan vi försökte bättre på solbrännan kunde vi också passa på att håva in items och fånga massor av Pokémon.

Dagens häftigaste Pokémon blev tyvärr också dagens största besvikelse – en Machamp (yay!!!) med en Combat Power på ynka 107 (nay!!!). Jag fångade en Machop lite senare under dagen som hade bättre CP. Andra fångster värda att nämna är Fearow, Staryu och Nidoran. Har också testat på Lucky Egg för första gången och fick en hel del EXP. Jag har också börjat planera för hur jag bättre ska utnyttja det nästa gång.

IMG_5636

Allt som allt är det skönt att vara tillbaka i Pokémon Go igen, och jag ser fram emot att fånga lite roligare Pokémon framöver. Det har blivit lite för många Pidgeys de senaste dagarna…

Sammanfattning av dagen

Level: 13
Pokédex: Seen 45 / Caught 44
Starkaste Pokémon: Fortfarande Magmar med 466 Combat Power
Bästa fångsten: Machamp
Gym: Nope, men snart kan jag fånga lite starkare Pokémon som är värda att använda Power Ups på och DÅ JÄKLAR
Roligast: Börjar närma mig 50 Drowzee Candy – snart har jag Hypno!

« Äldre inlägg