Månad: februari 2018

Dagen jag slutade vara vegan

Nu hajade ni allt till va? ”Vad sjutton”, tänkte ni, ”kan det vara sant?”. Det är naturligtvis inte sant. Jag är fortfarande vegan, men mitt streak av att inte äta steak är nu nollställt. Yep, jag har (av misstag, ofrivilligt) ätit kött för första gången på över tre år. Jag var på restaurang och hade beställt en rätt som såg EXAKT likadan ut som två andra vid bordet. Alltså EXAKT. Det var ett bröd som var fyllt med massor av olika saker, och köttet låg i botten så det syntes inte. Hen som serverade oss frågade vem som skulle ha kinakålen – och det var jag – men gav mig sedan fel tallrik. Ingen av oss reagerade eftersom alla tre tallrikarna var likadana, så vi högg in. Men redan efter en tugga tänkte jag att det var något lurt. Jag bad att få se hur min bordsgrannes mat såg ut och högg sedan tag i första bästa personal och frågade vad jag hade fått. ”Det där är fläsksida”, svarade hen hurtigt. ”Men det vill inte jag ha!”, utbrast jag. ”Jag är vegan!”

Ja, så gick det till när jag för ett ögonblick slutade äta veganskt. Till restaurangens heder hanterade de det hela oerhört proffsigt. Fick ny mat direkt, en strid ström av ursäkter, gratis dessert och sedan ytterligare avdrag på notan. Det räckte förstås inte för att läka min stukade självbild, men det hjälpte.

… och nu kanske ni undrar om jag tyckte att det var gott med kött? Svaret är (föga förvånande) ja. Jag blev inte vegan för att jag inte gillar kött. Men blir jag sugen på att börja äta kött igen? Nope. Blir jag sugen på att börja äta ost eller ägg igen? Nope. För mig känns veganismen inte som ett förbud eller en uppoffring, utan jag ser det bara som att jag väljer att äta andra saker. Ganska okomplicerat egentligen. Men jag hoppas ändå att jag slipper sätta tänderna i fler fläsksidor framöver.

Ut på andra sidan

Det har varit en tuff vecka för de inneboende i lägenhet 1204 på Boplatsvägen 5. Anders har haft ett riktigt monsterprojekt på jobbet och matat in över 80 timmar – flera dagar har han kommit hem först efter att jag gått och lagt mig. Jag har också haft fullt upp, eftersom mitt ideella engagemang i F! har tagit otroligt mycket tid senaste veckan. Så nu sitter vi i soffan, lagom utmattade, och försöker ladda om och ladda upp för en helg med besök från Dalarna. Kul!


I onsdags var det homeparty på Folkets Husby. Jag var där, såklart. Är en sådan fangirl för Gudrun.

Jag har nu hunnit med två veckor på mitt nya jobb. Än så länge är tempot ganska lågt, vilket är både skönt och frustrerande. Jag tycker det känns bra att hinna bekanta sig med omgivningarna i lugn och ro, men det är också svårt att veta vad en ska göra när en inte känner någon och inte vet vad som är på gång. Sist på bollen jämt, liksom. Jag vet inte var jag ska börja. Men det klart, efter två veckor är det knappast någon som förväntar sig att en ska gå in och leverera banbrytande resultat… I veckan har jag dessutom ett möte med min chef där vi ska spåna på hur vi går vidare, eller rättare sagt startar upp, vilket känns jättebra. Snart kommer det börja hända grejer — och jag har redan involverats i projektgruppen för stadens jämställdhetsintegrering, woop woop!

Första dagen på mitt nya jobb

Så kom dagen då jag skulle tillträda som kommunikatör på Sundbybergs stad. Jag har hållit mig okaraktäristiskt lugn under hela den här tiden. Jag, som brukar älta och hetsa upp mig över saker som 1) inte är något att oroa sig för egentligen, och 2) jag ändå inte kan påverka. Gärna så långt i förväg som möjligt också. Men till och med när jag skulle gå och lägga mig igår kväll, och när jag vaknade imorse, var jag lugn. Förväntansfull och lite pirrig, men lugn. Allt gick bra ända tills jag skulle gå hemifrån. Självklart drar jag sönder skosnöret på mina vinterkängor. Då, men först då, slog stressen till. Mitt enda skoalternativ var ofodrade höstkängor med 110% platt sula, och med -7 grader, snö och is ute föreställde jag mig hur jag skulle slira och kana hela vägen ner till jobbet. Samt bli försenad. Och hela dagen skulle vara förstörd. Ja, ni förstår hur ältandet och upphetsandet satte igång för fullt.

Det gick bra, naturligtvis. Halkade inte en enda gång. Och väl på plats rullade dagen på som smort. Det känns kanonbra! Kollegorna verkar väldigt trevliga och det jag hunnit förstå av vad jag ska göra känns väldigt spännande och utmanande. Jag tror enormt mycket på detta. Kommer bli så jäkla bra.

Vad är det för fel på fosterlandet?

Under 1800-talet fanns i Europa en stark intellektuell och estetisk strömning som kallas nationalromantik, som vurmade för nationalstaten och hyllade dess natur och landsbygd och staten som sådan. Nationalromantiken var en mer konstnärlig gren av den allmänna nationalismen, som på olika sätt värnade om nationalstaten och dess historia, kultur och gränser. En idé som blev viktig inom nationalismen var föreställningen om en ”folksjäl”, ett slags kollektivt medvetande hos en enhetlig etnisk folkgrupp. En grupp av människor, företrädelsevis den statsbärande eller dominerande gruppen inom en nationalstat, bands alltså samman av ”något mer”.

Det är lätt att se hur sådant tänkande leder till en uppdelning i ”vi och dem”. Och även om jag tänker att tanken om en folksjäl i sig varken är bra eller dålig, uppstod den i en kontext där det sedan många hundra år florerat andra idéer om grupper av människor och deras olika värde. Därför är det nästan ofrånkomligt att den också skulle kopplas ihop med rasism och rasbiologi och fungera som strategi för att inte bara värna om nationalstatens gränser gentemot andra stater, utan även det egna ”folkets” gränser mot andra folk.

Fortsätt läsa

30 dagar senare

Ganska snart efter att jag flyttat till Stockholm skaffade jag ett gymkort på Friskis&Svettis. Det ligger ett i Hornstull, bara 10 minuters promenad från vår gamla lägenhet på Lundagatan. Men i Hallonbergen är det lite för långt till närmsta F&S, och eftersom jag hade 12 månaders bindningstid på mitt gymkort har jag inte velat skaffa ett nytt. Så hur träna billigt? Jag köpte en yogamatta på Intersport och vände mig till YouTube.

Under de senaste 30 dagarna har jag följt en YouTube-utmaning från Yoga With Adriene, en kanal där en yoga-instruktör som heter Adriene (?!) har massor av videor med allt från genomgånger av olika positioner till hela yogapass. Hon har också ett par serier med 30 dagars yogapass i följd, och nu har jag alltså slutfört en sådan serie med yoga varje dag. Det har varit fantastiskt! Jag är visserligen inte någon särskilt spirituell person och lockas inte av den andliga dimensionen av yogan, och de första 14 dagarna gick jag runt med konstant träningsvärk och kände mig varken starkare eller vigare, men när kroppen väl vant sig märker jag att det faktiskt händer något. Jag är ingen super-yogi än, men det känns bra. Jag är redo för 30 dagar till.

Dessutom underlättar det att vi nu har ett extra rum som i princip står tomt. Det rummet var jag snabb att claima som min yoga-studio. Hittills har jag bara lyckats fixa ett doftljus som dekoration, men vänta bara…