Författare: Johanna Nordström (sida 1 av 8)

Mest spelat just nu

Favoritlåtarna just nu:

  • ”Friend of Mine” – Avicii feat. Vargas & Lagola. Catchy låt som jag älskar att både sjunga med i och dansa till.
  • ”GHOST” – HUMAN. Fattar inte grejen med att skriva allt i CAPSLOCK FÖR DET LÅTER SOM ATT DU SKRIKER. Men en fin och lite sorglig låt som ändå har ett skönt gung.
  • ”Natural” – Imagine Dragons. Ny singel som jag gillar skarpt.
  • ”Wonderland” – CHVRCHES. Jag gillar verkligen sångerskan i bandet och låten har fin text. Men återigen, varför caps?
  • ”Ghosts” – Mike Shinoda. Linkin Parks andra sångare har släppt ett album som delvis handlar om att bearbeta sorgen efter Chester Bennington, som ju gick bort för lite mer än ett år sedan. Det här är en av mina favoritlåtar från skivan och i september ska jag dessutom se Mike på Berns.

En stilla undran

DN hade en spännande ledare idag apropå löneskillnader mellan män och kvinnor. Även om en justerar för alla möjliga skillnader i typ av anställning, sysselsättningsgrad, utbildning etc så återstår fortfarande en skillnad på ungefär 4% (till mäns fördel) som inte går att förklara. I verkligheten är siffran drygt 11%, därför att kvinnor till exempel i högre utsträckning jobbar deltid.

Detta kommenterar DN:s ledare med att löneskillnaderna inte bara kan skyllas på ”det förtryckande patriarkatet”, utan att det är många olika faktorer som samverkar. Som exempel räknar de därefter upp att kvinnor i högre utsträckning jobbar deltid, att kvinnodominerade yrken konsekvent avlönas lägre, att kvinnor i privat sektor stöter på glastak som hindrar dem från att nå de högsta positionerna och att kvinnor tar huvudansvaret för barnen med VAB och annat.

Och då undrar jag, i mitt stilla sinne: vad är detta om inte det förtryckande patriarkatet?

10 saker som gör mig riktigt glad

Ibland behöver en bara stanna upp och reflektera över det som gör en glad i livet. Det finns så mycket att oroa sig för, och det gör jag, men en går under om en gör det jämt. Så här är 10 saker som gör mig riktigt glad, utan inbördes ordning:

  • Gulliga hundar på gatan
  • Mina kollegor
  • Helger
  • En bra träningsvecka
  • När mina genusar skriver i gruppchatten
  • Gå till frisören
  • Spaghetti och sojafärssås med ketchup
  • En bra låt
  • Komma hem till Umeå
  • Dansa

Stark som en björn, snabb som en… örn?

Ungefär en månad efter att jag börjat mitt nya jobb på Sundbybergs stad började jag också styrketräna igen. Det finns ett litet gym i källaren i stadshuset som jag går till tre gånger i veckan. Det är inte stort men det har allt som behövs för klassisk styrketräning – hantlar, en skivstång och en bänk. Sedan har det förstås de avgörande fördelarna av att vara gratis och ligga direkt i anslutning till min arbetsplats, så jag har överseende med att det bara finns en av varje grej och känns fullt när det är fler än tre personer där samtidigt.

Jag gillar verkligen att styrketräna, till skillnad mot konditionsträning som alltid varit mer av ett nödvändigt ont för att bli en bra innebandyspelare. Problemet med att köra de vanliga övningarna som bänkpress, marklyft och benböj är att skivstängerna i de flesta gym 1) står i ett hörn, som 2) ockuperas av snubbar vilket 3) alltid har gjort mig lite obekväm. Men sådana problem finns inte i gymmet på jobbet – där är det lugnt och skönt och de flesta som gymmar regelbundet har jag hunnit träffa nu.

I ungefär tre månader har jag tränat teknik och byggt upp grundstyrkan i de vanligaste övningarna. Nu är det därför dags att levla upp till Stronglifts. Det är ungefär samma princip som mitt tidigare träningsschema – skillnaden är framför allt att det nu blir fem set med fem repetitioner istället för tre set med 7–10 repetitioner. Fördelen med färre repetitioner är att en orkar tyngre vikter, vilket stimulerar musklerna att växa snabbare, och att en lättare håller fokus genom ett helt set. Och med fem set istället för tre får jag ändå ungefär lika många repetitioner totalt. Det ska bli spännande att se var jag är om ytterligare tre månader. Jag lyfter redan ungefär lika tungt som jag gjorde när jag var som mest vältränad, även om styrketräning inte var mitt huvudfokus då.

Böckerna jag ska läsa i sommar

Den här veckan har jag köpt ett par glasögon som jag hädanefter ska använda istället för kontaktlinser. Jag känner mig väldigt nöjd och tycker att jag passar väldigt bra i dem, så mitt största problem hittills är att jag snubblar i trappor för att jag inte ser var trappstegen slutar.

Den största fördelen med att ha glasögon är att jag kan läsa böcker i sängen igen. Jag läste precis klart Fatima Bremmers biografi om Ester Blenda Nordström, Ett jävla solsken, och jag känner mig väldigt inspirerad. Nu ska jag ta tag i en redan påbörjad bok, Vetenskapens bortglömde hjälte: Alexander von Humboldts äventyr av Andrea Wulf. Jag fick den av pappa, och den passar mig perfekt (som de flesta böcker jag får av pappa) eftersom jag är väldigt intresserad av vetenskap och vetenskapshistoria. Så med mina nyvunna läsmöjligheter och den annalkande semestern i åtanke (nåja, det är fortfarande 1 1/2 månad bort…) tänkte jag sätta ihop en lista över resten av böckerna som jag tänkte läsa i sommar.

Facklitteratur

  • Sapiens (Yuval Noah Harari)
  • Det här förändrar allt: Kapitalismen kontra klimatet (Naomi Klein)
  • Så gör jag (Bodil Malmsten)

Skönlitteratur

  • Kartago (Joyce Carol Oates)
  • Swing Time (Zadie Smith)
  • The Sudden Appearance of Hope (Claire North)
  • The Alchemist (Paulo Coelho)

Lite bilder

Jag fotograferar ibland, och ibland lånar jag också ut min kamera. Här är några bilder från senaste tiden.

The Incel Rebellion, eller Män som hatar kvinnor

Den 23 april körde en man en skåpbil längs Yonge Street i Toronto, Kanada, och dödade 10 personer och skadade ytterligare 16. I ett Facebook-inlägg kort innan dådet skrev han att ”[…] the incel rebellion has already begun!”. Incel står för involuntary celibates, män i ”ofrivilligt celibat”, som upplever att de förtjänar sex och romantiska relationer men att kvinnor avvisar dem och nekar dem detta. Resultatet blir en grupp män som känner ett starkt hat mot kvinnor, och som lägger skulden för sin situation både på individuella kvinnor och på feminismen och den bredare kvinnorörelsen.
 
Det dyker upp en massa tankar i mitt huvud när jag läser om den här händelsen och om incels:

  • Hatet och frustrationen kommer från en verklig känsla hos de här männen av att vara förlorare och bli orättvist behandlade av samhället och av kvinnor.
  • Vi kan inte avfärda dem som ”vita kränkta män” eller misslyckade och socialt missanpassade personer. De är farliga. Kvinnohat dödar.
  • Den otroligt starka kopplingen mellan manlig (hetero)sexualitet, prestation, status och identiteten som man – hur sexuell frustration kan övergå i våld som den sista utvägen att återupprätta sin manlighet. Och resonemanget att våldet hade kunnat förhindras: ”sleeping with only two or three Toronto Tinder sluts would have been enough to stop his urge to kill”. Så det är helt plötsligt kvinnors fel att män dödar dem?
  • Den närbesläktade idén om att kvinnor genom sina kroppar och sin sexualitet besitter en makt över män.
  • Konflikten mellan värnandet av den hegemoniska maskuliniteten – det finns en tydlig bild av vad en man är och hur han ska vara – samtidigt som incels vänder sig mot så kallade ”alpha males”, män med hög status som enkelt attraherar kvinnor.
  • Hatet mot feminismen och kritiken mot att ”jämställdheten har gått för långt”.
  • Och slutligen, idén om att en man kan ”förtjäna” sex och romantik genom att vara ”en schysst kille” eller anstränga sig för att väcka kvinnans intresse. Den här föreställningen om gränsöverskridande som romantiskt är något av det giftigaste jag vet, därför den leder till att män lär sig att kvinnor är skyldiga dem tid, uppmärksamhet, att vara trevliga eller rentav ligga med dem. Mäns reaktion på att bli avvisade kan därför, som vi såg i Toronto-fallet, vara att bli våldsamma. Och det innebär att kvinnor naturligtvis blir rädda för att avvisa män och så vidare i all oändlighet.

Det förtjänar att upprepas: Girls are not machines that you put kindness coins into until sex falls out.

Lyfta skrot

De senaste fem veckorna har jag haft en grymt bra träningsrutin och -disciplin. Jag har gjort ett träningspass varje dag i fem veckor, om än av varierande intensitet och längd. Jag hoppas kunna hålla lika bra fokus framöver så jag fortsätter bli starkare och smidigare! Mitt upplägg ser ut som följer:

Jag styrketränar tre gånger i veckan på gymmet i källaren på jobbet. Det är ett litet gym, men det finns allt en behöver. Jag kör uppvärmning, lite rörlighet och sedan tre övningar per pass. I och med att jag har nära till gymmet kan jag gå dit ofta, vilket gör att jag inte känner att jag måste köra så många övningar varje gång, vilket i sin tur gör att det aldrig känns särskilt jobbigt att gå dit. Jag följer Styrkelabbets träningsprogram för nybörjare som består av två olika pass som en alternerar mellan, tre gånger i veckan. Egentligen är jag inte en nybörjare, men jag hade ett långt uppehåll i höstas och vill först och främst få till en bra rutin. Varannat pass kör jag squats, bänkpress och rodd och varannat pass kör jag marklyft, axelpress och latsdrag. På fredagar kör jag också en Core Strength Ritual när jag kommer hem från gymmet. Det har gått jättebra och bara under de här veckorna har jag stadigt ökat på vikterna. Mitt första mål är att kunna marklyfta och squatta min egen kroppsvikt, men det är fortfarande en bit bort (hehe).

Resterande fyra dagar gör jag yoga. På tisdagar och torsdagar kör jag oftast lite lättare pass eller pass som är fokuserade på stretch och rörlighet, och på helgerna kör jag tyngre pass där en får upp pulsen, tröttar ut musklerna och svettas. Jag märker att jag blir starkare och att träningsvärken inte kommer lika ofta som den gjorde i början, men det går rätt långsamt med rörligheten och vigheten. För skojs skull har jag börjat testa lite mer avancerade positioner, och då går jag på dem som snarare kräver styrka än vighet. Handstående och huvudstående är mina mål just nu. Kul att ha något att sikta mot!

Småtöntigt egentligen, men som den materialspelare jag är har jag också skaffat mig proteinpulver. Vi får väl se om det hjälper…

Som vi har väntat

Jag har aldrig varit mycket för att göra egna biffar. Som vegan är det dessutom svårare, eftersom ett av de bästa sätten att få biffar att hålla ihop i stekpannan är ägg. Som en följd av detta lagar jag väldigt sällan egna vegobiffar, och de en köper i affären är ofta ganska torra och tråkiga.

Men nu är allt lidande slut – Anamma, som redan levererar den klart bästa vegofärsen, lanserade för ett tag sedan en ny formbar färs som ska vara lättare att göra bollar och biffar av. Den blev genast super-hypad i vegankretsar och höjd till skyarna eftersom den var så bra. Jag har varit lite seg i starten och inte kommit mig för att testa den förrän nu, men oj oj oj vilken skillnad. Det behövdes inget ströbröd, ingen stärkelse eller något annat för att hålla ihop smeten – jag bara dumpade i soltorkade tomater, färsk basilika och lite salt och peppar et voilá, matorgasm. Så efterlängtat. Jag vet redan nu att det här kommer lyfta mitt hamburger-game till nästa nivå.

En söndag i april

Påsken har kommit och gått och jag känner mig äntligen lite mer i fas. Lite mer utvilad och lite mer peppad. Under ett par veckor var jag helt handlingsförlamad när jag kom hem efter jobbet på eftermiddagarna. Jag orkade ingenting. Tror det var en backlash efter några veckor med otroligt mycket ideella åtaganden plus anspänningen av att vara på ett nytt jobb. Ända sedan dess har jag känt att jag ligger lite efter, som att jag aldrig riktigt hinner vila ut. Men nu har jag kommit ikapp. Känns så bra!

Efter dryga två månader går nya jobbet bättre och bättre, ju mer en hinner komma in i sina arbetsuppgifter och lära känna människorna och organisationen. Jag tror att det här kommer att passa mig perfekt. Jag sa senast i fredags till Anders att jag älskade mitt jobb, efter en grym dag med sociala medier-workshop och invigning av ett mottagningscenter för nyanlända. Det känns verkligen som att jag har hamnat helt rätt och det finns så många roliga saker som jag kommer att få jobba med. Det var lite av en chansning att söka ett nytt jobb så snart efter att jag kommit till Stockholm, men i efterhand är jag otroligt glad att jag gjorde det. Det är verkligen inte likt mig att chansa (över huvud taget), så det känns skönt att det visade sig vara rätt beslut.

Resten av livet känns väldigt bra också. Jag och Anders har börjat få ordning på lägenheten, i alla fall de viktigaste delarna, och jag har hittat en grymt bra rutin och struktur för träningen. Det finns ett gym i stadshuset som alla anställda kan använda gratis, så dit går jag 3 ggr/vecka och så gör jag yoga hemma de resterande dagarna. Mitt ideella engagemang i F! Stockholm går snart in i en sjukt spännande, nervig och rolig valrörelse. Ja, life is good helt enkelt.

Äldre inlägg