Kategori: Feminism (sida 1 av 3)

Vad kan män göra för feminismen?

Jag har viss förståelse för att cisheterosnubbar kan känna sig vilsna när det kommer till feminism. Det är en grupp med privilegier, som premieras i vårt patriarkala samhälle, som sitter på den kulturella, sociala, politiska och ekonomiska makten. Därför handlar många av de frågor som lyfts i feminismen om problem män som grupp inte upplever, och problem som män som grupp utsätter andra grupper för (exempelvis den just nu väldigt hett debatterade frågan om sexualiserat våld). Jag kan förstå att en del män i ljuset av detta känner att feminism och jämställdhet visserligen är bra, men att de inte riktigt vet hur de ska kunna bidra.

Det är ett sorgligt missförstånd om en tror att feminism bara är en ”kvinnofråga”. Som många har börjat påtala lider många män under en destruktiv mansroll, som hindrar dem från att söka hjälp när de mår dåligt, från att ha nära och djupa relationer till andra, och från att uttrycka sina känslor med hela det spektrum vi människor har tillgång till. Män har otroligt mycket att vinna på att den destruktiva, hegemoniska, normerande maskuliniteten luckras upp, och det kommer också att hjälpa kampen för ett mer jämlikt samhälle.

Jag känner att många killkompisar och manliga bekanta har en längtan att få uttrycka känslor och få dela med sig på ett sätt som kanske krockar med deras bild av hur en man ska vara. Och jag vet att det finns många som känner att de helt saknar språket för att samtala kring den här typen av frågor. Så många mår så dåligt, av något som vi helt hittat på själva.Max Karlsson

Så vad kan en cisheterodude göra? Här vill jag lämna ordet till en man, Max Karlsson, som i en debattartikel i Metro visar precis vad jag tycker att alla män (ja, ALLA män) kan ta tag i – och det helst idag.

Ett fall framåt, men DC har långt kvar

Jag har alltid gillat superhjältefilmer. Jag har fina minnen av att se den ursprungliga X-Men-trilogin med min bästa kompis när jag var yngre och superhjältefilmer är en av få saker som faktiskt får mig att vilja gå på bio. Superhjältefilmsutbudet har verkligen exploderat de senaste åren och av DC och Marvel, som äger de mest kända superhjältarna, har Marvel varit nästan löjligt överlägsna med flest och bäst filmer. DC är på väg att lansera Justice League, motsvarigheten till Marvels Avengers, och en av medlemmarna är amazonen Diana – även känd som Wonder Woman. I helgen hade Wonder Woman-filmen svensk premiär, så jag och min lika peppade partner drog iväg för att se den.

Fortsätt läsa

Internationella kvinnodagen

I Sverige slår vi oss ibland för bröstet, och ryggdunkas utomlands, för att vi har gjort så mycket för jämställdheten. Det har vi. Och jag förstår att exempelvis betald föräldraledighet och pappamånader kan verka som ett feministiskt paradis i jämförelse. Men jämställdhet är ett sådant område där det inte räcker att vara bättre än alla andra om man fortfarande inte är tillräckligt bra. Vi kan inte nöja oss bara för att det hade kunnat vara värre.

Att vi inte är jämställda i Sverige idag är ingen åsikt utan en fråga om fakta. Tittar man på statistik, t.ex. SCB:s Lathund om jämställdhet 2016, så ser man att det fortfarande finns många områden där vi kan göra mer för kvinnors villkor: uttag av föräldraledighet, anställningsvillkor, våldsutsatthet (fysiskt och sexuellt), obetalt hemarbete. Fakta säger att Sverige inte är jämställt – sedan kan man naturligtvis ha åsikten att vi inte behöver göra något åt det, eller att vi inte kan göra något åt det. Men på internationella kvinnodagen, ännu mer än andra dagar, visar vi hur många vi är som vägrar gå med på det.

Fem kvinnofrågor i Sverige jag tänker mycket på just nu:

  • Fri abort. Aborträtten attackeras i många länder, och det finns krafter som vill väcka liv i diskussionen även i Sverige. Vi har fri abort fram till slutet av vecka 18 – jag ser ingen anledning att rucka på det. Ytterst handlar aborträtt om rätten till sin egen kropp, och rätten att själv få styra över sitt liv.
  • Mäns våld mot kvinnor. Här kan det vara på sin plats att påpeka att mäns våld mot kvinnor inte bara är en kvinnofråga – det är ju inte så att kvinnor har någon möjlighet att påverka att män utsätter dem för våld utan det är helt och hållet männens ansvar. Men mäns våld begränsar kvinnors livsutrymme och mäns våld är den yttersta garanten för upprätthållande av patriarkatet – vi måste fortsätta diskutera och synliggöra det för att medvetandegöra män och stötta kvinnor.
  • Den ekonomiska ojämlikheten. Kvinnodominerade yrken är generellt sämre betalda än mansdominerade, kvinnor jobbar deltid i mycket högre utsträckning än män, kvinnor tar ut större del av föräldraledigheten vilket påverkar löneutvecklingen, kvinnor vabbar mer och kvinnor får i slutändan också lägre pensioner. Det här är centrala frågor för att kvinnor ska kunna vara självständiga och drabbar arbetarklassens kvinnor hårdast.
  • Transkvinnors rättigheter. Bilden av Kvinnan är för snäv – vi måste bli bättre på att alltid inkludera transkvinnor och feminina icke-binära transpersoner. Transkompetensen måste bli bättre i alla delar av samhället, attityder måste förändras och när transpersoner söker vård ska den vara lättillgänglig, jämlik och effektiv.
  • Värderingen av femininitet. Vi ser feminint kodade egenskaper, yrken och hobbies som sämre, vilket drabbar både män och kvinnor. Det har också, i ett historiskt perspektiv, gjort att kvinnor (trots ett enormt motstånd och många bakslag) kunnat ta sig in på manliga arenor i t.ex. yrkeslivet medan män inte i samma utsträckning tagit sin ansvar på feminint kodade arenor som familjeliv och hemarbete. Det har gjort att kvinnor i Sverige nu förväntas förvärvsarbeta men även ha huvudansvaret för hem och barn, vilket i förlängningen ofta leder till ekonomisk ojämlikhet (se ovan).

Så visst, låt oss hylla alla fantastiska kvinnor idag och låt oss vara glada över allt de har åstadkommit. Men framför allt – låt oss inte glömma att vi har en lång väg kvar till riktig jämställdhet.

Jag är trött på den enträgne drömprinsen

Lagom till Alla hjärtans dag publicerar SVT den här artikeln om hur romantiska komedier kan framkalla skadliga idéer om kärlek. De intervjuar en filmforskare som bland annat pekar på att romcoms befäster heteronormativitet och att idéer om ”den enda rätta” och ”ödet” kan ge en falsk bild av hur mänskliga relationer fungerar.

”Det är alltid ett propert slut och du får inte se den verkliga relationen, det som händer efteråt.”Anna Backman Rogers, universitetslektor i filmvetenskap vid Göteborgs universitet

Artikeln fick mig att tänka på en av de troper i populärkultur (och kanske i synnerhet romcom) som jag tycker mest illa om: den där en man blir avvisad av en kvinna och sedan försöker ”övertala” henne att de trots allt hör ihop. Jag är så fruktansvärt trött på hur man gång på gång ser hur män belönas för gränsöverskridande beteende och hur en kvinnas nej alltid verkar vara förhandlingsbart – för i slutändan inser hon ju alltid att hon faktiskt älskar honom! Vilken tur att han inte gav upp, trots att hon sa att hon inte var intresserad ETT FLERTAL gånger!

Det här stör mig av två anledningar. Dels att det ses som romantiskt att en man inte accepterar kvinnans nej – det är gulligt att han fortsätter kämpa på trots att han inte har någon chans. Alla älskar en underdog, liksom. Och dels det faktum att han till slut ”vinner” kvinnans hjärta – som att man på något sätt förtjänar kärlek bara man anstränger sig tillräckligt mycket. Att kvinnan nästan är skyldig att älska honom bara för att han har ansträngt sig så hårt för att visa att han älskar henne – trots att hon aldrig bett om det, utan faktiskt bett om att slippa det.

Konstaterande: det är inte gulligt eller romantiskt att inte lämna en kvinna (eller annan person) ifred när hon ber om det, det är svinigt. Och bara för att män köper drinkar, blommor, skickar gulliga sms eller ger komplimanger så har de inte rätt till kvinnors tid, känslor, uppmärksamhet eller kroppar. Nej, jag älskar inte en underdog i romantiska komedier. Och jag kan bara instämma i följande citat:

”Girls are not machines that you put kindness coins into until
sex falls out.”Porphyria R’lyeh

Årets julkalender

Det är många år sedan jag följde julkalendern regelbundet. Redan vid Ronny och Julia (2000) hade jag börjat slira – blott 9 år gammal. Kanske var det för att de julkalendrar jag växte upp med (Pelle Svanslös, Jul i Kapernaum och framför allt Mysteriet på Greveholm) helt enkelt var bättre, eller för att det är vid den åldern de flesta slutar titta. Många julkalendrar har jag sett ett par avsnitt av – om den verkat lovande på förhand – men jag har inte fastnat för någon. Tills det blev dags för Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst.

greveholm2

Jag kan ärligt säga att jag verkligen gillade uppföljaren till den i mitt tycke BÄSTA JULKALENDERN EVER (med Sunes jul som god tvåa, men den följde jag aldrig själv). De två efterföljande julkalendrarna noterade jag knappt, men Tusen år till julafton följde jag slaviskt. Jag älskar Historieätarna, och med gästspelare som Olof Wretling och Kakan Hermansson kunde det knappast misslyckas.

Men så blev det då dags att spana in årets julkalender, Selmas saga. Efter två avsnitt tycker jag att den verkar väldigt lovande. Stämningen är väldigt julmystisk och lagom steampunk, vilket är en skön kontrast mot Tusen år till julafton som väl var allt förutom just julmystisk och steampunk. Plotten med sökandet efter jultomtens rike, och hintandet om jultomten som ett mytologiskt väsen snarare än ”en gubbe som delar ut paket”, känns faktiskt ganska nice. Jag håller tummarna för ännu fler magiska inslag och spännande mackapärer.

Jag är själv förvånad över hur mycket jag känner att jag verkligen vill ha en saga att förlora mig i en stund. Kanske är det lite för att jag inte riktigt har hunnit få någon julstämning än, men förmodligen för att jag är ganska trött på att höra om hur läget i världen blir värre och värre. Då känns det väldigt befriande att istället ägna sig åt att leta efter jultomten.

selmas-saga

[PGO, dag 6-10] Ljusglimtar

Jag har haft stora problem med appen de senaste dagarna – så fort jag har försökt fånga en Pokémon har appen fryst och sedan har det inte gått att logga in igen. Tre planerade Pokémon-turer har behövt ställas in och följaktligen har jag heller inte varit särskilt produktiv den senaste tiden. Men idag fungerade allt mycket bättre, och jag är back in the game (så att säga) igen.

IMG_5635

Jag och min syster gjorde en kombinerad sola- samt fånga Pokémon-tur idag och drog till universitetsområdet, där det finns en hel del Pokéstops. Vänliga själar hade satt upp Lure Modules på flera stycken, så medan vi försökte bättre på solbrännan kunde vi också passa på att håva in items och fånga massor av Pokémon.

Dagens häftigaste Pokémon blev tyvärr också dagens största besvikelse – en Machamp (yay!!!) med en Combat Power på ynka 107 (nay!!!). Jag fångade en Machop lite senare under dagen som hade bättre CP. Andra fångster värda att nämna är Fearow, Staryu och Nidoran. Har också testat på Lucky Egg för första gången och fick en hel del EXP. Jag har också börjat planera för hur jag bättre ska utnyttja det nästa gång.

IMG_5636

Allt som allt är det skönt att vara tillbaka i Pokémon Go igen, och jag ser fram emot att fånga lite roligare Pokémon framöver. Det har blivit lite för många Pidgeys de senaste dagarna…

Sammanfattning av dagen

Level: 13
Pokédex: Seen 45 / Caught 44
Starkaste Pokémon: Fortfarande Magmar med 466 Combat Power
Bästa fångsten: Machamp
Gym: Nope, men snart kan jag fånga lite starkare Pokémon som är värda att använda Power Ups på och DÅ JÄKLAR
Roligast: Börjar närma mig 50 Drowzee Candy – snart har jag Hypno!

Årsdagen av Kristallnatten

Natten mellan 9:e och 10:e november 1938 har sedermera kommit att bli känd som Kristallnatten efter de händelser som utspelade sig i Tyskland och Österrike just denna natt. Över 250 synagogor brändes ner, drygt 400 judar mördades eller tvingades ta livet av sig, och över 7500 butiker ägda av judar vandaliserades. Kristallnatten – den kallades så på grund av allt krossat glas från skyltfönstren i de 7500 butikerna som låg på gatorna nästa dag. Kristallnatten var kulmen på en dryg vecka av förföljelser och våld mot den judiska befolkningen, Novemberpogromerna.

De som deltog i Novemberprogromerna (inte bara SA och Hitlerjugend utan även civila) vaknade naturligtvis inte bara upp en morgon och bestämde sig för att gå ut och mörda människor. Novemberpogromerna föregicks av många års systematiskt förtryck av den judiska befolkningen. Inskränkningar av judars rättigheter började redan 1933, strax efter att Hitler kom till makten. 1935 instiftades Nürnberg-lagarna, som även i juridiskt avseende gjorde judarna till andra klassens medborgare. Och vi har alla sett teckningarna som publicerades. Våldet kom inte från ingenstans.

Det krävs inget geni för att se parallellerna till det som händer i Sverige idag. Terrordåd mot, och systematisk förföljelse av, inte bara judar utan även muslimer, romer, afrosvenskar och de flyktingar som kommer hit. Att en man går in på en skola i Trollhättan och mördar två personer, och att flyktingboenden brinner runtom i landet – det kommer inte från ingenstans. I Nazityskland var pogromerna statligt sanktionerade och uppmuntrade, men idag är våldet uppmuntrat och sanktionerat av högerextrema grupper. Det handlar inte om ensamma galningar – det handlar om en hel rörelse där alla som deltar i hetsandet och hatretoriken har en del i de våldsdåd som de till slut utmynnar i.

I Nazityskland kallades Förintelsen för ”den slutgiltiga lösningen”, och i förlängningen tror jag att rasism och nazism aldrig kan leda till något annat än våld och död. Det handlar om en avhumanisering av vissa grupper som gör det möjligt eller kanske till och med önskvärt att få bort dem, på vilket sätt som helst. Vi har sett en retorik bland grupper i Sverige där alla som uppfattas som avvikande bara ska skickas iväg härifrån, men fram till 1939 var det också avsikten med den judiska befolkningen i Nazityskland. Och i kommentarsfälten idag ser vi inte bara förskräckelse och fördömanden när flyktingboenden brinner, utan även uppmuntran och hejarop.

Det är förjävligt, faktiskt. Vi får inte sluta kämpa emot.

Bäckaskogskvinnan, eller Den omöjliga jagande modern

Skärmavbild 2015-10-24 kl. 09.55.59

Jag stötte på denna kuriosa om den så kallade Bäckaskogskvinnan på Facebook för ett tag sedan. Det illustrerar verkligen hur svårt det kan vara att separera våra tolkningar av olika företeelser från vår egen historiska, sociala och kulturella kontext. Och att det kan bli väldigt fel när vi inte är medvetna om att vi gör det. Vi har tolknings- och referensramar som är färgade av de normer och strukturer som finns i det samhälle vi lever i, och även om vi aldrig kan frigöra oss helt från dem underlättar det om vi är medvetna om att de finns. För kan vi verkligen vara säkra på att det var otänkbart för människor som levde för över 8000 år sedan att kvinnor kunde jaga? Kan vi verkligen vara säkra på att deras kultur/er styrdes av lika starka och likadana normer kring kön som vår?

Ett annat exempel är hur teorin att en del grottmålningar i Sydeuropa målats av kvinnor framställs som en nyhet, något anmärkningsvärt. För om en bara genom att studera handavtrycken och jämföra med nutida människors händer kan hitta avtryck som är mer lika kvinnors än mäns, vad är det då som har fått oss att tidigare anta att alla målare var män?

Nu är jag ingen historiker, och det kan absolut finnas väl underbyggda teorier och bevis för att samhällen och kulturer under stenåldern hade ungefär samma värderingar och könsarbetsdelning som vi har idag. Och förmodligen är dagens historiker väl medvetna om faran med att överföra eller läsa in nutida värderingar i historiska fynd (eller jag hoppas det i alla fall). Men uppenbarligen blir det fel ibland. Och att läsa in nutida värderingar i historiska fynd för att sedan ta dessa fynd som ”bevis” för att de nutida värderingarna eller normerna är ”normala” eller ”naturliga” är en typ av cirkelresonemang som är väldigt olyckligt.

”My coach said I run like a girl. And I said if he ran
a little faster he could too.”Mia Hamm, fotbollsspelare

Videotips: Feminist Frequency – ”Women as Reward”

Hur porträtteras kvinnor i TV-spel, och varför? Vad får det för konsekvenser för hur vi ser på kön i ett större perspektiv? Att svara på de här frågorna är målet med en föreläsningsserie i videoformat som heter Tropes vs Women in Video Games, av och med Anita Sarkeesian. Just den här videon är den senast släppta, och behandlar hur kvinnor, kvinnors kroppar och kvinnors sexualitet fungerar som pris eller motivation i TV-spel. I flera spel kan exempelvis sex med en kvinnlig karaktär fungera som belöning för ett utfört uppdrag, eller så kan bilder på lättklädda eller nakna kvinnor vara samlingsobjekt i spelet. Jag tycker inte att en behöver vara en gamer för att kunna uppskatta den här videon, men det blir säkert kul (och extra effektivt) om en känner igen och själv har spelat spelen som tas upp.

Anita Sarkeesian och hennes plattform Feminist Frequency nådde kännedom hos en bredare allmänhet i och med #gamergate, där hon var en av de kvinnor som fick allra mest skit. Jag fick dock upp ögonen för henne långt innan dess (skryt!) eftersom hon är intressant och sjukt smart. Förutom Tropes vs Women in Video Games har hon en mängd andra videor om stereotyper som drabbar kvinnor i populärkultur, och ett TEDxWomen-talk om näthat. Jag rekommenderar verkligen att gå in på FemFreq’s hemsida och botanisera – Anita Sarkeesian kan konsten att visa på det absurda i framställningar av kvinnor utan att börja raljera över hur absurt det är. På så vis fungerar hennes videor oavsett om du är inbiten feminist eller total nybörjare, och hon är oerhört pedagogisk och tar tydliga exempel från både förr och nu.

Äldre inlägg