Kategori: Personligt (sida 1 av 2)

Som vi har väntat

Jag har aldrig varit mycket för att göra egna biffar. Som vegan är det dessutom svårare, eftersom ett av de bästa sätten att få biffar att hålla ihop i stekpannan är ägg. Som en följd av detta lagar jag väldigt sällan egna vegobiffar, och de en köper i affären är ofta ganska torra och tråkiga.

Men nu är allt lidande slut – Anamma, som redan levererar den klart bästa vegofärsen, lanserade för ett tag sedan en ny formbar färs som ska vara lättare att göra bollar och biffar av. Den blev genast super-hypad i vegankretsar och höjd till skyarna eftersom den var så bra. Jag har varit lite seg i starten och inte kommit mig för att testa den förrän nu, men oj oj oj vilken skillnad. Det behövdes inget ströbröd, ingen stärkelse eller något annat för att hålla ihop smeten – jag bara dumpade i soltorkade tomater, färsk basilika och lite salt och peppar et voilá, matorgasm. Så efterlängtat. Jag vet redan nu att det här kommer lyfta mitt hamburger-game till nästa nivå.

Dagen jag slutade vara vegan

Nu hajade ni allt till va? ”Vad sjutton”, tänkte ni, ”kan det vara sant?”. Det är naturligtvis inte sant. Jag är fortfarande vegan, men mitt streak av att inte äta steak är nu nollställt. Yep, jag har (av misstag, ofrivilligt) ätit kött för första gången på över tre år. Jag var på restaurang och hade beställt en rätt som såg EXAKT likadan ut som två andra vid bordet. Alltså EXAKT. Det var ett bröd som var fyllt med massor av olika saker, och köttet låg i botten så det syntes inte. Hen som serverade oss frågade vem som skulle ha kinakålen – och det var jag – men gav mig sedan fel tallrik. Ingen av oss reagerade eftersom alla tre tallrikarna var likadana, så vi högg in. Men redan efter en tugga tänkte jag att det var något lurt. Jag bad att få se hur min bordsgrannes mat såg ut och högg sedan tag i första bästa personal och frågade vad jag hade fått. ”Det där är fläsksida”, svarade hen hurtigt. ”Men det vill inte jag ha!”, utbrast jag. ”Jag är vegan!”

Ja, så gick det till när jag för ett ögonblick slutade äta veganskt. Till restaurangens heder hanterade de det hela oerhört proffsigt. Fick ny mat direkt, en strid ström av ursäkter, gratis dessert och sedan ytterligare avdrag på notan. Det räckte förstås inte för att läka min stukade självbild, men det hjälpte.

… och nu kanske ni undrar om jag tyckte att det var gott med kött? Svaret är (föga förvånande) ja. Jag blev inte vegan för att jag inte gillar kött. Men blir jag sugen på att börja äta kött igen? Nope. Blir jag sugen på att börja äta ost eller ägg igen? Nope. För mig känns veganismen inte som ett förbud eller en uppoffring, utan jag ser det bara som att jag väljer att äta andra saker. Ganska okomplicerat egentligen. Men jag hoppas ändå att jag slipper sätta tänderna i fler fläsksidor framöver.

Ut på andra sidan

Det har varit en tuff vecka för de inneboende i lägenhet 1204 på Boplatsvägen 5. Anders har haft ett riktigt monsterprojekt på jobbet och matat in över 80 timmar – flera dagar har han kommit hem först efter att jag gått och lagt mig. Jag har också haft fullt upp, eftersom mitt ideella engagemang i F! har tagit otroligt mycket tid senaste veckan. Så nu sitter vi i soffan, lagom utmattade, och försöker ladda om och ladda upp för en helg med besök från Dalarna. Kul!


I onsdags var det homeparty på Folkets Husby. Jag var där, såklart. Är en sådan fangirl för Gudrun.

Jag har nu hunnit med två veckor på mitt nya jobb. Än så länge är tempot ganska lågt, vilket är både skönt och frustrerande. Jag tycker det känns bra att hinna bekanta sig med omgivningarna i lugn och ro, men det är också svårt att veta vad en ska göra när en inte känner någon och inte vet vad som är på gång. Sist på bollen jämt, liksom. Jag vet inte var jag ska börja. Men det klart, efter två veckor är det knappast någon som förväntar sig att en ska gå in och leverera banbrytande resultat… I veckan har jag dessutom ett möte med min chef där vi ska spåna på hur vi går vidare, eller rättare sagt startar upp, vilket känns jättebra. Snart kommer det börja hända grejer — och jag har redan involverats i projektgruppen för stadens jämställdhetsintegrering, woop woop!

Första dagen på mitt nya jobb

Så kom dagen då jag skulle tillträda som kommunikatör på Sundbybergs stad. Jag har hållit mig okaraktäristiskt lugn under hela den här tiden. Jag, som brukar älta och hetsa upp mig över saker som 1) inte är något att oroa sig för egentligen, och 2) jag ändå inte kan påverka. Gärna så långt i förväg som möjligt också. Men till och med när jag skulle gå och lägga mig igår kväll, och när jag vaknade imorse, var jag lugn. Förväntansfull och lite pirrig, men lugn. Allt gick bra ända tills jag skulle gå hemifrån. Självklart drar jag sönder skosnöret på mina vinterkängor. Då, men först då, slog stressen till. Mitt enda skoalternativ var ofodrade höstkängor med 110% platt sula, och med -7 grader, snö och is ute föreställde jag mig hur jag skulle slira och kana hela vägen ner till jobbet. Samt bli försenad. Och hela dagen skulle vara förstörd. Ja, ni förstår hur ältandet och upphetsandet satte igång för fullt.

Det gick bra, naturligtvis. Halkade inte en enda gång. Och väl på plats rullade dagen på som smort. Det känns kanonbra! Kollegorna verkar väldigt trevliga och det jag hunnit förstå av vad jag ska göra känns väldigt spännande och utmanande. Jag tror enormt mycket på detta. Kommer bli så jäkla bra.

30 dagar senare

Ganska snart efter att jag flyttat till Stockholm skaffade jag ett gymkort på Friskis&Svettis. Det ligger ett i Hornstull, bara 10 minuters promenad från vår gamla lägenhet på Lundagatan. Men i Hallonbergen är det lite för långt till närmsta F&S, och eftersom jag hade 12 månaders bindningstid på mitt gymkort har jag inte velat skaffa ett nytt. Så hur träna billigt? Jag köpte en yogamatta på Intersport och vände mig till YouTube.

Under de senaste 30 dagarna har jag följt en YouTube-utmaning från Yoga With Adriene, en kanal där en yoga-instruktör som heter Adriene (?!) har massor av videor med allt från genomgånger av olika positioner till hela yogapass. Hon har också ett par serier med 30 dagars yogapass i följd, och nu har jag alltså slutfört en sådan serie med yoga varje dag. Det har varit fantastiskt! Jag är visserligen inte någon särskilt spirituell person och lockas inte av den andliga dimensionen av yogan, och de första 14 dagarna gick jag runt med konstant träningsvärk och kände mig varken starkare eller vigare, men när kroppen väl vant sig märker jag att det faktiskt händer något. Jag är ingen super-yogi än, men det känns bra. Jag är redo för 30 dagar till.

Dessutom underlättar det att vi nu har ett extra rum som i princip står tomt. Det rummet var jag snabb att claima som min yoga-studio. Hittills har jag bara lyckats fixa ett doftljus som dekoration, men vänta bara…

Genom klädskåpet, nästan

Jag har ju bott i Umeå hela mitt liv, och även om jag aldrig känt att Umeå varit för litet eller för långt borta så är jag verkligen en stadsmänniska ut i fingerspetsarna. Konceptet ”skog och mark” är visserligen trevligt i teorin, men jag trivs bäst när jag vet att det finns riktiga toaletter och gångavstånd till godishyllan på ICA. Däremot har jag aldrig ogillat kylan, mörkret och snön (förutom den gången då vi hade fyra soltimmar – FYRA!!! – i hela november). Vinter och snö är för mig förknippat med två av mina absoluta favoritsaker, alla kategorier: jul och innebandy. Japp. Och även om mina fantasier om snöfria vintrar på sydligare breddgrader var något överdrivna, så var jag inte beredd på hur mycket jag skulle sakna snön.

I helgen åkte jag och Anders upp till Åmot, ett par mil utanför Ockelbo, där hans föräldrar nu bosatt sig permanent i en konverterad (och sjukt mysig!) före detta sommarstuga. De hade säkert 60-70 centimeter snö och jag kunde knappt tro mina ögon. Kändes som att vara i Narnia typ. Blev helt till mig av hur fantastiskt vackert det var. Och ljuset! Det var verkligen som att gå i ljusterapi när vi åkte tåg hem genom ett kritvitt och soligt landskap. Det behövde jag.

2018 har börjat bra

Jag trodde att 2017 skulle bli svårt att toppa på det privata planet. Jag lämnade mitt hjärtas Umeå för hufvudstaden, nytt jobb, samboliv och hela baletten. Men tro det eller ej – 2018 har börjat nästan lika omtumlande. Flytt igen (inom Stockholms län visserligen, men till en annan kommun) och nytt jobb igen. Den femte februari börjar jag på Sundbybergs stad, där jag kommer jobba på kommunikationsavdelningen. Det ska bli sjukt kul och jag tror att jag kommer kunna lära mig hur mycket som helst. Det blir en helt ny erfarenhet för mig att vara på en kommunikationsavdelning, eftersom jag tidigare har jobbat ensam i min roll som kommunikatör. Och jag har någonstans inom mig alltid vetat, trott eller önskat att jag ska hamna i offentlig sektor på precis ett sådant här jobb.

Den nya lägenheten ligger på bekvämt avstånd från mitt nya jobb: 10 minuters promenad. Men fram tills att jag börjar där har jag närmare en timmes pendling, enkel väg, och jag saknar alla butiker, kaféer och restauranger på Södermalm. Men vi har bytt 24 kvadrat mot närmare 85, samt diskmaskin, en riktig frys och ett gästrum, så jag kan inte påstå att jag är missnöjd.

Hjärtat brister

Linkin Park har varit mitt favoritband sedan jag var 11 år gammal och ”In the End” gick på MTV och ZTV. Genom både härliga och o-härliga perioder i livet har jag hela tiden haft anledning att komma tillbaka till både gamla och nya skivor. I februari skrev jag om peppen jag kände inför nysläppet One More Light, en skiva som visade sig överträffa alla mina förväntningar.

Därför är jag både chockad och väldigt, väldigt ledsen över att sångaren Chester Bennington har avlidit. Han hade haft problem med alkohol och droger under en tid, och de nyheter jag har sett säger att han tog livet av sig. Jag är lost for words. Jag kan bara säga att vi har förlorat en fantastisk musiker, som också har betytt enormt mycket för mig. Hjärtat brister.

Äntligen semester

Jag har semester! Och semestern har börjat på bästa sätt – umgänge med goda vänner och ätande av god mat. Vi har sett svärdsslukare och jonglörer på Stockholm Street Festival i Kungsträdgården, njutit av solnedgången på Skinnarviksberget och blivit nyfrälsta på Pokémon Go. Vi har också hunnit med tre av mina och Anders favoritställen på Söder: Mahalo, Holy Cow och Babajan. Det är verkligen en lyx att ha all vegansk mat jag kan önska mig så nära inom räckhåll. Mitt enda problem är att jag numera har så mycket att välja på att jag ibland får svårt att bestämma mig… det problemet hade jag inte i Umeå.

Bara en sådan sak som att en kan få vegansk chokladglass i strut! Eller vegansk glass med jordnötssmör. Eller vegansk matcha-glass.

Jag är egentligen inte särskilt mycket för att promenera, men det blir lätt en hel del av den varan när en hänger i Stockholm. Jag skulle kunna införskaffa en cykel, men riktigt så modig är jag inte än. Scratch that – cyklister i Stockholm är inte modiga, utan dödsföraktande. Och nu när jag och Anders har återupptäckt Pokémon Go känns det inte som någon större uppoffring att hålla mig till promenader längs Söder Mälarstrand.

Det enda som inte var tipptopp under helgen var vädret, men vi slapp regn och det var tillräckligt varmt för att sitta utomhus (under en filt visserligen, men ändå). Nu laddar jag för två veckor av matlagningsäventyr, bokläsning, träning och allt annat en vill men inte hinner annars.

Kryddburkar, kryddburkar överallt

Jag fick hem ett paket från IKEA idag som till största delen bestod av kryddburkar. Oj så jag myste när jag fick sortera och fylla på med mina nya kryddor från Lanka och sedan skriva etiketter. Jag är en person som älskar att organisera och jag får utlopp för min i övrigt paralyserade pyssel-ådra genom att titta på, och äga, väldigt små versioner av ting (små burkar, små pajformar, små skålar…). Med kryddburkarna följde även en kryddkvarn och en mortel, så nu finns ännu fler möjligheter att se riktigt fräsig ut när jag lagar mat.

I helgen får vi besök av vänner från Dalarna och ska ta dem till några av mina och Anders favoritställen här i Stockholm, men dessförinnan blir det Tandoori Oumph! fast med hemblandad tandoorikrydda. Jag är jättepeppad på att göra egna kryddblandningar, mest för att det känns som att en får lite bättre förståelse för vad som gör att maten smakar på olika sätt. Och hur svårt kan det vara liksom? Nästa gång det är taco-time gör jag definitivt egen tacokrydda också.

Äldre inlägg