Kategori: Tips

Nobelpriset i litteratur 2017 tilldelas Kazuo Ishiguro

Nu i dagarna tillkännages årets Nobelpristagare, och i år tilldelas priset i litteratur den engelske författaren Kazuo Ishiguro.

”…som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.”Ur Svenska Akademiens motivering

Jag kom i kontakt med Kazuo Ishiguro när jag läste The Remains of the Day på en universitetskurs i engelsk litteratur. I sommar har jag också läst The Buried Giant, en helt fantastisk roman som jag verkligen kan rekommendera till alla. Det är en vemodig men inte sorglig bok, med oväntade vändningar, som en kan läsa om igen och få en helt annan upplevelse. Och för första gången kan jag också säga att jag läste en Nobelpristagare innan hen tilldelades priset. Inte helt fel.

Äntligen semester

Jag har semester! Och semestern har börjat på bästa sätt – umgänge med goda vänner och ätande av god mat. Vi har sett svärdsslukare och jonglörer på Stockholm Street Festival i Kungsträdgården, njutit av solnedgången på Skinnarviksberget och blivit nyfrälsta på Pokémon Go. Vi har också hunnit med tre av mina och Anders favoritställen på Söder: Mahalo, Holy Cow och Babajan. Det är verkligen en lyx att ha all vegansk mat jag kan önska mig så nära inom räckhåll. Mitt enda problem är att jag numera har så mycket att välja på att jag ibland får svårt att bestämma mig… det problemet hade jag inte i Umeå.

Bara en sådan sak som att en kan få vegansk chokladglass i strut! Eller vegansk glass med jordnötssmör. Eller vegansk matcha-glass.

Jag är egentligen inte särskilt mycket för att promenera, men det blir lätt en hel del av den varan när en hänger i Stockholm. Jag skulle kunna införskaffa en cykel, men riktigt så modig är jag inte än. Scratch that – cyklister i Stockholm är inte modiga, utan dödsföraktande. Och nu när jag och Anders har återupptäckt Pokémon Go känns det inte som någon större uppoffring att hålla mig till promenader längs Söder Mälarstrand.

Det enda som inte var tipptopp under helgen var vädret, men vi slapp regn och det var tillräckligt varmt för att sitta utomhus (under en filt visserligen, men ändå). Nu laddar jag för två veckor av matlagningsäventyr, bokläsning, träning och allt annat en vill men inte hinner annars.

Poddtips: Ufopodden i P3

Under en lång kvällspromenad bestämde jag mig för att ta tag i Ufopodden i P3, en dramatiserad dokumentärserie (ish) om olika oförklarliga fenomen och mystiska händelser. Faktan kommer från vittnesmål samt polis- och militärrapporter, och framförs av kända skådespelare under ledning av Moa Gammel.

Jag ska ärligt säga att jag är något av en fegis. Mörker och mysterier i kombo brukar inte slå an några trevliga strängar hos mig, så jag har aldrig vågat mig på sådant som Creepypodden ens i dagsljus. Men eftersom Ufopodden har så korta avsnitt (runt 20 minuter) tänkte jag att, näe, hur rädd kan jag hinna bli egentligen?

Jo, lite rädd blev jag, men mest för att jag under en särskilt spännande del blev omsprungen på campus Umeå av en stressad kille som skulle till bussen. Han måste ha märkt det, för han vinkade och log när han passerade (guldstjärna i kanten för att vilja få mig bättre till mods). Hur som helst, mixen mellan redovisning av fakta och dramainslag fungerar utmärkt och gör att 20 minuter flyger förbi. Fallen är intressanta, väl underbyggda och får aldrig någon slutgiltig lösning – vilket naturligtvis är hela poängen. Som många människor har jag en fascination för det oförklarliga, och vill du ha kittlande spänning utan att bli scared shitless är Ufopodden i P3 helt rätt för dig.

Filmtips: Cowspiracy – The Sustainability Secret (2014)

Finns det något som passar bättre en dag när en är sjuk och hemma från jobbet än att se dokumentärfilmer? Idag tog jag mig äntligen an Cowspiracy – The Sustainability Secret från 2014, en film som handlar om djurindustrins miljöpåverkan och som jag ofta har stött på i olika vegan-sammanhang. Det var en väldigt bra film, visserligen ibland med en något konspiratorisk framtoning, men faktaspäckad och intelligent utan att bli för svår. Extra intressant var hur filmen visade att de stora miljöorganisationerna knappt berör djurindustrin i sitt arbete, utan lägger allt krut på t.ex. palmolja och fossila bränslen trots att djuridustrin står för en ännu större miljöförstöring. Varför är det så?

En annan intressant aspekt var hur filmen diskuterade inte bara kött som ett stort miljöproblem, utan även mjölk och ägg och annat som kommer från djur. Det största och viktigaste steget är att utesluta köttet ur kosten, men filmen visar även att det finns en betydande skillnad mellan att äta lakto-ovo-vegetariskt och att äta helt växtbaserat i vilken påverkan kosten har på miljön. Det fanns också en riktigt intressant (läs: skrämmande) del om utfiskning och hur situationen ser ut i världshaven – en del av miljöfrågan inom vilken åtminstone jag inte känner mig särskilt påläst.

Jag är redan vegan, av många olika anledningar, och det är därför lätt att frälsa mig med en sådan här film. Men när filmmakaren visar hur allt han gör för att leva mer klimatneutralt ändå inte täcker upp för en enda hamburgare tror jag nog att även många allätare kommer få en tankeställare. Rekommenderas varmt!

Videotips: Feminist Frequency – ”Women as Reward”

Hur porträtteras kvinnor i TV-spel, och varför? Vad får det för konsekvenser för hur vi ser på kön i ett större perspektiv? Att svara på de här frågorna är målet med en föreläsningsserie i videoformat som heter Tropes vs Women in Video Games, av och med Anita Sarkeesian. Just den här videon är den senast släppta, och behandlar hur kvinnor, kvinnors kroppar och kvinnors sexualitet fungerar som pris eller motivation i TV-spel. I flera spel kan exempelvis sex med en kvinnlig karaktär fungera som belöning för ett utfört uppdrag, eller så kan bilder på lättklädda eller nakna kvinnor vara samlingsobjekt i spelet. Jag tycker inte att en behöver vara en gamer för att kunna uppskatta den här videon, men det blir säkert kul (och extra effektivt) om en känner igen och själv har spelat spelen som tas upp.

Anita Sarkeesian och hennes plattform Feminist Frequency nådde kännedom hos en bredare allmänhet i och med #gamergate, där hon var en av de kvinnor som fick allra mest skit. Jag fick dock upp ögonen för henne långt innan dess (skryt!) eftersom hon är intressant och sjukt smart. Förutom Tropes vs Women in Video Games har hon en mängd andra videor om stereotyper som drabbar kvinnor i populärkultur, och ett TEDxWomen-talk om näthat. Jag rekommenderar verkligen att gå in på FemFreq’s hemsida och botanisera – Anita Sarkeesian kan konsten att visa på det absurda i framställningar av kvinnor utan att börja raljera över hur absurt det är. På så vis fungerar hennes videor oavsett om du är inbiten feminist eller total nybörjare, och hon är oerhört pedagogisk och tar tydliga exempel från både förr och nu.

Bloggtips: Escher Girls

En av mina favoritgrejer på internet är en tumblr som heter Escher Girls, som jag följt med stort intresse under flera år. Den har lagt en stor och viktig del av grunden till hur jag betraktar och analyserar kvinnor i populärkultur, även i jämförelse med fyra och ett halvt års universitetsstudier. Det allra viktigaste är för mig begreppet sexualized out of context, när kvinnor sexualiseras på ett sätt som är opraktiskt och orimligt i situationen, av ingen annan anledning än att vara just sexiga. Det kan till exempel vara stilettklackar på soldater, ”rustningar” i form av bikinis eller med boob plate armor, det vill säga när rustningen är formad till bröst (inte bara onödigt utan även direkt livsfarligt).

Escher Girls är en samling bilder på kvinnliga karaktärer i (animerade) serier och spel som på olika sätt framställs eller skapas i konstiga former. Fokus ligger framför allt på anatomi och kläder, men även på poser och beteenden som är orimliga i sin kontext. Escher Girls erbjuder även fakta och guider till korrekt anatomi, re-draws (där läsare bidrar med nya, bättre versioner av bilder) samt fyndiga kommentarer till olika bisarra företeelser i hur kvinnorna framställs. Underbar, rolig och med HÖGT bildningsvärde – Escher Girls rekommenderas.

Videotips: Clara Henry – ”Summer/Autumn Menswear 2015”

Jag blev tipsad om den här videon av en kompis, och trots att jag följer Youtube-coolingen Clara Henry på Twitter har jag faktiskt inte sett en enda av hennes videor. Fram tills nu, det vill säga. Jag gillar den här videon av flera anledningar, men den är onekligen provokativ och kan även vara problematisk ur ett feministiskt perspektiv.

Jag förstår att synen på mens kan verka som ett riktigt lyxproblem att ägna sig åt, och jag är fullt medveten om att hela grejen med mens lätt blir cisnormativ (”alla med mens är kvinnor och alla kvinnor har mens”). Det är viktigt att hålla det i minnet när en diskuterar synen på mens för att diskussionen inte ska bli kontraproduktiv, men jag tycker att diskussionen måste föras. Den feministiska kampen måste föras överallt, samtidigt, och att bryta ner de normer som reglerar kroppar och synen på kroppar är en väldigt viktig del i den kampen. Mens är tabu och något fruktansvärt äckligt i vårt samhälle – så äckligt och otänkbart att det i reklam för mensskydd (!) måste gestaltas av någon random blå vätska (?!) för att inte råka likna mens.

Vi behöver avdramatisera synen på mens och börja se det som vad det faktiskt är: en helt naturlig del av många kroppars biologiska funktion. Inte som något äckligt, konstigt och pinsamt. På samma sätt behöver vi bryta ner föreställningen om att mens är något som bara kvinnor kan ha och som alla kvinnor måste ha. Jag tycker absolut att mens är en feministisk och politisk fråga, och därför är jag glad att någon lyfter den.

Boktips: ”Lean in” av Sheryl Sandberg

leanin

En födelsedag (eller var det en jul?) för inte alltför länge sedan fick jag en bok av min pappa som hette ”Lean In”. Den var skriven av en kvinna jag aldrig hört talas om, Sheryl Sandberg, som tydligen var någon slags chef på Facebook och även hade varit det på Google under flera år. Som jag förstod texten på baksidan handlade boken om hur en som kvinna kan bli mer framgångsrik i arbetslivet. ”Lol”, tänkte jag, ”en priviligerad kvinna som pratar om hur kvinnor måste ta för sig mer på arbetsplatsen och bli bättre på att löneförhandla?” – jag var inte såld.

Boken hamnade i högen av böcker-jag-ska-läsa-när-jag-inte-har-så-mycket-kurslitteratur, och där förblev den tills jag nyligen hade ett gäng lugna dagar på mitt sommarjobb och ville fördriva tiden. Utan större förväntningar tog jag mig an den, och döm av min förvåning när jag redan efter ett par sidor insåg att det inte bara var en bra bok, utan att författaren själv definierade den som ”ett feministiskt manifest”. Jag sträckläste boken under den arbetsdagen (ja, det var väldigt lite att göra på jobbet), och det är framför allt tre saker som jag tar med mig och som gör att jag vill rekommendera den varmt till alla jag känner.

Fortsätt läsa