Idag läste jag ett inlägg av Sanna Rayman på SvD:s ledarblogg. Det handlade om våldtäkter, och om kontrasten mellan världen som vi önskar att den var och världen som den faktiskt ser ut. Precis som Sanna Rayman skriver är det oacceptabelt att, på vilka grunder det än må vara, antasta en annan människa och det är givetvis också oacceptabelt att på något sätt lägga skulden för det inträffade på offret. Det finns väl knappt någon som inte håller med om dessa, till synes okomplicerade, påståenden.
Sanna Rayman menar dock att man inte kan tänka bort brott och verkliga förhållanden bara för att man inte vill att de ska existera. På denna grund tycker hon att det kan vara motiverat att själv förhålla sig till, och lära sina barn förhålla sig till, verkligheten och hur den är beskaffad. Bara för att ”alla vet” att det inte är våldtäktsoffrets fel att hen blir våldtagen, betyder inte det att människor kan bete sig hur som helst och sedan förvänta sig att inte bli våldtagna. Våldtäkter sker, så enkelt är det. Och att då avråda från vissa typer av riskbeteenden, och uppmuntra till att beakta riskerna, är väl i så fall bara välvilligt. Vi kan ju inte, skriver Sanna Rayman, uppmana folk att vara oförsiktiga bara för att vi önskar att världen såg ut på ett annat sätt.
Senaste kommentarer