Det är många år sedan jag följde julkalendern regelbundet. Redan vid Ronny och Julia (2000) hade jag börjat slira – blott 9 år gammal. Kanske var det för att de julkalendrar jag växte upp med (Pelle Svanslös, Jul i Kapernaum och framför allt Mysteriet på Greveholm) helt enkelt var bättre, eller för att det är vid den åldern de flesta slutar titta. Många julkalendrar har jag sett ett par avsnitt av – om den verkat lovande på förhand – men jag har inte fastnat för någon. Tills det blev dags för Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst.
Jag kan ärligt säga att jag verkligen gillade uppföljaren till den i mitt tycke BÄSTA JULKALENDERN EVER (med Sunes jul som god tvåa, men den följde jag aldrig själv). De två efterföljande julkalendrarna noterade jag knappt, men Tusen år till julafton följde jag slaviskt. Jag älskar Historieätarna, och med gästspelare som Olof Wretling och Kakan Hermansson kunde det knappast misslyckas.
Men så blev det då dags att spana in årets julkalender, Selmas saga. Efter två avsnitt tycker jag att den verkar väldigt lovande. Stämningen är väldigt julmystisk och lagom steampunk, vilket är en skön kontrast mot Tusen år till julafton som väl var allt förutom just julmystisk och steampunk. Plotten med sökandet efter jultomtens rike, och hintandet om jultomten som ett mytologiskt väsen snarare än ”en gubbe som delar ut paket”, känns faktiskt ganska nice. Jag håller tummarna för ännu fler magiska inslag och spännande mackapärer.
Jag är själv förvånad över hur mycket jag känner att jag verkligen vill ha en saga att förlora mig i en stund. Kanske är det lite för att jag inte riktigt har hunnit få någon julstämning än, men förmodligen för att jag är ganska trött på att höra om hur läget i världen blir värre och värre. Då känns det väldigt befriande att istället ägna sig åt att leta efter jultomten.
Senaste kommentarer