Månad: februari 2017

Något stort på gång

Jag flyttar till Stockholm!

Ja, du hörde rätt. Hade någon frågat mig för, säg, ett halvår sedan, hade jag knappast gissat att jag skulle vara på väg till hufvudstaden inom den närmaste framtiden. Men kombinationen lägenhet med rivningskontrakt, ett nära förestående slut på visstidsanställning och en partner som slitit med distansjobb i ett och ett halvt år gjorde att när möjligheten till en bostad på Södermalm/Hornstull dök upp var det egentligen inget svårt beslut.

Jag har precis landat ett nytt jobb och kommer att vara på plats i Stockholm om bara en dryg månad. Känns helt bisarrt, men extremt peppigt. Jag kommer att ha promenadavstånd till all vegansk mat jag kan önska mig och framför allt obefintligt avstånd till en sambo. Egentligen nästan lite för obefintligt, eftersom vi ska trängas på blott 25 kvadratmeter. Men det känns som ett ganska litet problem (höhö) jämfört med hur awesome allting annat är.

Så ett nytt jobb och en ny stad – 2017 har redan varit det mest spännande året på länge!

När ett ”äntligen!” är på sin plats

Linkin Park är ett band som väl knappast någonsin har varit sådär riktigt coolt, frontfigurer som de varit (är?) för den mycket bespottade genren ”nu-metal”. Men för en 11-årig Johanna var de den första riktigt stora förälskelsen, och även om min musiksmak kom att utvecklas till att snarare favorisera pop så har Linkin Park alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Deras två första album, Hybrid Theory och Meteora, var två solida och helt ärligt ganska likadana skivor – de hade hittat sin grej och körde stenhårt på den (och jag älskade dem för det). Därefter har de, om man räknar bort live-skivor, remix-skivor och collaborations, fortsatt med Minutes to Midnight, A Thousand Suns och Living Things. Tre album som har sina starka och svaga punkter, som är delvis ett uppbrott från den formel som tidigare varit så framgångsrik men ändå har tillräckligt mycket igenkänningsfaktor för att inte skrämma bort ett dedikerat fan. Så långt allt väl.

Men 2014 hände något som fick mig att nästan tappa hoppet. Då släpptes The Hunting Party, ett album med otroligt bra titel, snyggt artwork och förfärliga låtar. Jag gav det en genomlyssning och sedan orkade jag inte mer. Jag har försökt komma tillbaka och ge skivan en ny chans, flera gånger, men det är något med den som gör att jag verkligen inte tål den. Därför var det med skräckblandad förtjusning jag klickade igång singeln de släppte förra veckan – ”Heavy”, featuring Kiiara. Holy mother of God. Så. Bra. Låt. Älskar den. 19/5 kommer nya plattan One More Light. Och ja, ordet du söker är ”ÄNTLIGEN”.

Jag är trött på den enträgne drömprinsen

Lagom till Alla hjärtans dag publicerar SVT den här artikeln om hur romantiska komedier kan framkalla skadliga idéer om kärlek. De intervjuar en filmforskare som bland annat pekar på att romcoms befäster heteronormativitet och att idéer om ”den enda rätta” och ”ödet” kan ge en falsk bild av hur mänskliga relationer fungerar.

”Det är alltid ett propert slut och du får inte se den verkliga relationen, det som händer efteråt.”Anna Backman Rogers, universitetslektor i filmvetenskap vid Göteborgs universitet

Artikeln fick mig att tänka på en av de troper i populärkultur (och kanske i synnerhet romcom) som jag tycker mest illa om: den där en man blir avvisad av en kvinna och sedan försöker ”övertala” henne att de trots allt hör ihop. Jag är så fruktansvärt trött på hur man gång på gång ser hur män belönas för gränsöverskridande beteende och hur en kvinnas nej alltid verkar vara förhandlingsbart – för i slutändan inser hon ju alltid att hon faktiskt älskar honom! Vilken tur att han inte gav upp, trots att hon sa att hon inte var intresserad ETT FLERTAL gånger!

Det här stör mig av två anledningar. Dels att det ses som romantiskt att en man inte accepterar kvinnans nej – det är gulligt att han fortsätter kämpa på trots att han inte har någon chans. Alla älskar en underdog, liksom. Och dels det faktum att han till slut ”vinner” kvinnans hjärta – som att man på något sätt förtjänar kärlek bara man anstränger sig tillräckligt mycket. Att kvinnan nästan är skyldig att älska honom bara för att han har ansträngt sig så hårt för att visa att han älskar henne – trots att hon aldrig bett om det, utan faktiskt bett om att slippa det.

Konstaterande: det är inte gulligt eller romantiskt att inte lämna en kvinna (eller annan person) ifred när hon ber om det, det är svinigt. Och bara för att män köper drinkar, blommor, skickar gulliga sms eller ger komplimanger så har de inte rätt till kvinnors tid, känslor, uppmärksamhet eller kroppar. Nej, jag älskar inte en underdog i romantiska komedier. Och jag kan bara instämma i följande citat:

”Girls are not machines that you put kindness coins into until
sex falls out.”Porphyria R’lyeh