Johanna Nordström

I Sverige slår vi oss ibland för bröstet, och ryggdunkas utomlands, för att vi har gjort så mycket för jämställdheten. Det har vi. Och jag förstår att exempelvis betald föräldraledighet och pappamånader kan verka som ett feministiskt paradis i jämförelse. Men jämställdhet är ett sådant område där det inte räcker att vara bättre än alla andra om man fortfarande inte är tillräckligt bra. Vi kan inte nöja oss bara för att det hade kunnat vara värre.

Att vi inte är jämställda i Sverige idag är ingen åsikt utan en fråga om fakta. Tittar man på statistik, t.ex. SCB:s Lathund om jämställdhet 2016, så ser man att det fortfarande finns många områden där vi kan göra mer för kvinnors villkor: uttag av föräldraledighet, anställningsvillkor, våldsutsatthet (fysiskt och sexuellt), obetalt hemarbete. Fakta säger att Sverige inte är jämställt – sedan kan man naturligtvis ha åsikten att vi inte behöver göra något åt det, eller att vi inte kan göra något åt det. Men på internationella kvinnodagen, ännu mer än andra dagar, visar vi hur många vi är som vägrar gå med på det.

Fem kvinnofrågor i Sverige jag tänker mycket på just nu:

• Fri abort. Aborträtten attackeras i många länder, och det finns krafter som vill väcka liv i diskussionen även i Sverige. Vi har fri abort fram till slutet av vecka 18 – jag ser ingen anledning att rucka på det. Ytterst handlar aborträtt om rätten till sin egen kropp, och rätten att själv få styra över sitt liv.
• Mäns våld mot kvinnor. Här kan det vara på sin plats att påpeka att mäns våld mot kvinnor inte bara är en kvinnofråga – det är ju inte så att kvinnor har någon möjlighet att påverka att män utsätter dem för våld utan det är helt och hållet männens ansvar. Men mäns våld begränsar kvinnors livsutrymme och mäns våld är den yttersta garanten för upprätthållande av patriarkatet – vi måste fortsätta diskutera och synliggöra det för att medvetandegöra män och stötta kvinnor.
• Den ekonomiska ojämlikheten. Kvinnodominerade yrken är generellt sämre betalda än mansdominerade, kvinnor jobbar deltid i mycket högre utsträckning än män, kvinnor tar ut större del av föräldraledigheten vilket påverkar löneutvecklingen, kvinnor vabbar mer och kvinnor får i slutändan också lägre pensioner. Det här är centrala frågor för att kvinnor ska kunna vara självständiga och drabbar arbetarklassens kvinnor hårdast.
• Transkvinnors rättigheter. Bilden av Kvinnan är för snäv – vi måste bli bättre på att alltid inkludera transkvinnor och feminina icke-binära transpersoner. Transkompetensen måste bli bättre i alla delar av samhället, attityder måste förändras och när transpersoner söker vård ska den vara lättillgänglig, jämlik och effektiv.
• Värderingen av femininitet. Vi ser feminint kodade egenskaper, yrken och hobbies som sämre, vilket drabbar både män och kvinnor. Det har också, i ett historiskt perspektiv, gjort att kvinnor (trots ett enormt motstånd och många bakslag) kunnat ta sig in på manliga arenor i t.ex. yrkeslivet medan män inte i samma utsträckning tagit sin ansvar på feminint kodade arenor som familjeliv och hemarbete. Det har gjort att kvinnor i Sverige nu förväntas förvärvsarbeta men även ha huvudansvaret för hem och barn, vilket i förlängningen ofta leder till ekonomisk ojämlikhet (se ovan).

Så visst, låt oss hylla alla fantastiska kvinnor idag och låt oss vara glada över allt de har åstadkommit. Men framför allt – låt oss inte glömma att vi har en lång väg kvar till riktig jämställdhet.