Månad: mars 2017

Slopa vegetarisk skolmat – och satsa på veganskt

Från och med första juli i år inför Gävle kommun nya regler för skolmat, vilket bland annat innebär att skolorna inte längre kommer att servera vegansk mat eller ”särskild religionskost”. Allergiker kommer även i fortsättningen få anpassad kost, men måste visa upp intyg. Skolorna ska varje dag erbjuda en rätt som är fri från fläskkött och blod- och inälvsmat samt en vegetarisk rätt. Kommunen tycker att detta är tillräckligt och motiverar beslutet med att det har saknats riktlinjer för skolmaten, vilket lett till att det har serverats alldeles för många olika specialkoster. Här och här finns inslag från P4 Gävleborg som rapporterar om detta.

Gävle kommun vill alltså att det ska finnas ett vegetariskt alternativ i skolan varje dag. Jag säger så här: Varför inte slopa köttet helt ett par dagar i veckan, och se till att all vegetarisk mat som serveras också är vegansk? Vegansk mat passar både lakto-ovo-vegetarianer, mjölk- och äggallergiker samt personer som av religiösa skäl inte äter vissa typer av kött. Vill man dra ner på antalet varianter av specialkost som serveras är det därför en no-brainer att satsa på vegansk mat.

Det finns många fördomar om vegansk mat och okunskapen är stor. De vanligaste missuppfattningarna handlar om risken för näringsbrist, som om kött vore något slags universallivsmedel som gör att man aldrig någonsin är i riskzonen för brist på näringsämnen.

Ja, veganer behöver äta tillskott av vitamin B12 eftersom de inte kan få i sig tillräckliga mängder genom kosten. Och eftersom vi bor i ett land med så lite sol behöver de allra flesta, oavsett om man är vegan eller inte, tillskott av D-vitamin (särskilt under vintern). Men i övrigt är det definitivt möjligt och faktiskt inte ens svårt att äta en fullvärdig vegansk kost – precis som med all annan mat. Skollunchen står dessutom bara för en av elevernas måltider under en dag, vilket innebär att de flesta kommer äta kött och animaliska produkter vid något annat tillfälle under dagen. Det räcker gott och väl för att täcka upp eventuella luckor i dagsbehovet.

Min dröm är en skola som serverar helt vegansk mat med kött, fisk, kyckling, ägg eller ost som valbara tillbehör vid sidan av. Det är ju så vi ska äta för att må så bra som möjligt – mestadels växtbaserat med animalier som tillbehör. Serverar man mindre kött har man dessutom råd att välja t.ex. ekologiskt och närproducerat. Tyvärr tror jag att vi har en ganska lång väg dit, så under tiden tänker jag istället propagera för att all vegetarisk skolmat också ska vara vegansk.

Internationella kvinnodagen

I Sverige slår vi oss ibland för bröstet, och ryggdunkas utomlands, för att vi har gjort så mycket för jämställdheten. Det har vi. Och jag förstår att exempelvis betald föräldraledighet och pappamånader kan verka som ett feministiskt paradis i jämförelse. Men jämställdhet är ett sådant område där det inte räcker att vara bättre än alla andra om man fortfarande inte är tillräckligt bra. Vi kan inte nöja oss bara för att det hade kunnat vara värre.

Att vi inte är jämställda i Sverige idag är ingen åsikt utan en fråga om fakta. Tittar man på statistik, t.ex. SCB:s Lathund om jämställdhet 2016, så ser man att det fortfarande finns många områden där vi kan göra mer för kvinnors villkor: uttag av föräldraledighet, anställningsvillkor, våldsutsatthet (fysiskt och sexuellt), obetalt hemarbete. Fakta säger att Sverige inte är jämställt – sedan kan man naturligtvis ha åsikten att vi inte behöver göra något åt det, eller att vi inte kan göra något åt det. Men på internationella kvinnodagen, ännu mer än andra dagar, visar vi hur många vi är som vägrar gå med på det.

Fem kvinnofrågor i Sverige jag tänker mycket på just nu:

  • Fri abort. Aborträtten attackeras i många länder, och det finns krafter som vill väcka liv i diskussionen även i Sverige. Vi har fri abort fram till slutet av vecka 18 – jag ser ingen anledning att rucka på det. Ytterst handlar aborträtt om rätten till sin egen kropp, och rätten att själv få styra över sitt liv.
  • Mäns våld mot kvinnor. Här kan det vara på sin plats att påpeka att mäns våld mot kvinnor inte bara är en kvinnofråga – det är ju inte så att kvinnor har någon möjlighet att påverka att män utsätter dem för våld utan det är helt och hållet männens ansvar. Men mäns våld begränsar kvinnors livsutrymme och mäns våld är den yttersta garanten för upprätthållande av patriarkatet – vi måste fortsätta diskutera och synliggöra det för att medvetandegöra män och stötta kvinnor.
  • Den ekonomiska ojämlikheten. Kvinnodominerade yrken är generellt sämre betalda än mansdominerade, kvinnor jobbar deltid i mycket högre utsträckning än män, kvinnor tar ut större del av föräldraledigheten vilket påverkar löneutvecklingen, kvinnor vabbar mer och kvinnor får i slutändan också lägre pensioner. Det här är centrala frågor för att kvinnor ska kunna vara självständiga och drabbar arbetarklassens kvinnor hårdast.
  • Transkvinnors rättigheter. Bilden av Kvinnan är för snäv – vi måste bli bättre på att alltid inkludera transkvinnor och feminina icke-binära transpersoner. Transkompetensen måste bli bättre i alla delar av samhället, attityder måste förändras och när transpersoner söker vård ska den vara lättillgänglig, jämlik och effektiv.
  • Värderingen av femininitet. Vi ser feminint kodade egenskaper, yrken och hobbies som sämre, vilket drabbar både män och kvinnor. Det har också, i ett historiskt perspektiv, gjort att kvinnor (trots ett enormt motstånd och många bakslag) kunnat ta sig in på manliga arenor i t.ex. yrkeslivet medan män inte i samma utsträckning tagit sin ansvar på feminint kodade arenor som familjeliv och hemarbete. Det har gjort att kvinnor i Sverige nu förväntas förvärvsarbeta men även ha huvudansvaret för hem och barn, vilket i förlängningen ofta leder till ekonomisk ojämlikhet (se ovan).

Så visst, låt oss hylla alla fantastiska kvinnor idag och låt oss vara glada över allt de har åstadkommit. Men framför allt – låt oss inte glömma att vi har en lång väg kvar till riktig jämställdhet.

Poddtips: Ufopodden i P3

Under en lång kvällspromenad bestämde jag mig för att ta tag i Ufopodden i P3, en dramatiserad dokumentärserie (ish) om olika oförklarliga fenomen och mystiska händelser. Faktan kommer från vittnesmål samt polis- och militärrapporter, och framförs av kända skådespelare under ledning av Moa Gammel.

Jag ska ärligt säga att jag är något av en fegis. Mörker och mysterier i kombo brukar inte slå an några trevliga strängar hos mig, så jag har aldrig vågat mig på sådant som Creepypodden ens i dagsljus. Men eftersom Ufopodden har så korta avsnitt (runt 20 minuter) tänkte jag att, näe, hur rädd kan jag hinna bli egentligen?

Jo, lite rädd blev jag, men mest för att jag under en särskilt spännande del blev omsprungen på campus Umeå av en stressad kille som skulle till bussen. Han måste ha märkt det, för han vinkade och log när han passerade (guldstjärna i kanten för att vilja få mig bättre till mods). Hur som helst, mixen mellan redovisning av fakta och dramainslag fungerar utmärkt och gör att 20 minuter flyger förbi. Fallen är intressanta, väl underbyggda och får aldrig någon slutgiltig lösning – vilket naturligtvis är hela poängen. Som många människor har jag en fascination för det oförklarliga, och vill du ha kittlande spänning utan att bli scared shitless är Ufopodden i P3 helt rätt för dig.