Månad: januari 2018

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för en människa

Jag noterade för ett tag sedan att någon eller några personer hade satt upp klistermärken med rasistiska budskap i tunnelbanan där jag bor. ”Mångfald skadar dina barn” och liknande skit. Jag noterade också att ytterligare någon eller några personer tagit sig för att skrapa bort klistermärkena, och jag gjorde det till en rutin att ta några varv i snurrdörren på vägen hem och skrapa lite jag också.

Men klistermärkena sitter fortfarande där, som påminnelser om att det finns hat och ondska i världen som inte låter sig glömmas. Till slut fick jag nog, och när januarilönen trillade in på kontot beväpnade jag mig med egna klistermärken som jag började sätta upp bredvid.

Citatet på klistermärket har jag lånat från Loesje.

Det är ingen stor sak. Sett till helheten gör det nog varken från eller till. Men kanske någon av de andra som skrapade bort klistermärken ser dem och förstår att de inte är ensamma? Kanske någon nazist ser dem och blir irriterad? Kanske gör det i slutändan bara att jag själv känner mig bättre till mods och mindre frustrerad över tillståndet i världen, och det kan räcka ganska långt.

Genom klädskåpet, nästan

Jag har ju bott i Umeå hela mitt liv, och även om jag aldrig känt att Umeå varit för litet eller för långt borta så är jag verkligen en stadsmänniska ut i fingerspetsarna. Konceptet ”skog och mark” är visserligen trevligt i teorin, men jag trivs bäst när jag vet att det finns riktiga toaletter och gångavstånd till godishyllan på ICA. Däremot har jag aldrig ogillat kylan, mörkret och snön (förutom den gången då vi hade fyra soltimmar – FYRA!!! – i hela november). Vinter och snö är för mig förknippat med två av mina absoluta favoritsaker, alla kategorier: jul och innebandy. Japp. Och även om mina fantasier om snöfria vintrar på sydligare breddgrader var något överdrivna, så var jag inte beredd på hur mycket jag skulle sakna snön.

I helgen åkte jag och Anders upp till Åmot, ett par mil utanför Ockelbo, där hans föräldrar nu bosatt sig permanent i en konverterad (och sjukt mysig!) före detta sommarstuga. De hade säkert 60-70 centimeter snö och jag kunde knappt tro mina ögon. Kändes som att vara i Narnia typ. Blev helt till mig av hur fantastiskt vackert det var. Och ljuset! Det var verkligen som att gå i ljusterapi när vi åkte tåg hem genom ett kritvitt och soligt landskap. Det behövde jag.

2018 har börjat bra

Jag trodde att 2017 skulle bli svårt att toppa på det privata planet. Jag lämnade mitt hjärtas Umeå för hufvudstaden, nytt jobb, samboliv och hela baletten. Men tro det eller ej – 2018 har börjat nästan lika omtumlande. Flytt igen (inom Stockholms län visserligen, men till en annan kommun) och nytt jobb igen. Den femte februari börjar jag på Sundbybergs stad, där jag kommer jobba på kommunikationsavdelningen. Det ska bli sjukt kul och jag tror att jag kommer kunna lära mig hur mycket som helst. Det blir en helt ny erfarenhet för mig att vara på en kommunikationsavdelning, eftersom jag tidigare har jobbat ensam i min roll som kommunikatör. Och jag har någonstans inom mig alltid vetat, trott eller önskat att jag ska hamna i offentlig sektor på precis ett sådant här jobb.

Den nya lägenheten ligger på bekvämt avstånd från mitt nya jobb: 10 minuters promenad. Men fram tills att jag börjar där har jag närmare en timmes pendling, enkel väg, och jag saknar alla butiker, kaféer och restauranger på Södermalm. Men vi har bytt 24 kvadrat mot närmare 85, samt diskmaskin, en riktig frys och ett gästrum, så jag kan inte påstå att jag är missnöjd.