Så kom dagen då jag skulle tillträda som kommunikatör på Sundbybergs stad. Jag har hållit mig okaraktäristiskt lugn under hela den här tiden. Jag, som brukar älta och hetsa upp mig över saker som 1) inte är något att oroa sig för egentligen, och 2) jag ändå inte kan påverka. Gärna så långt i förväg som möjligt också. Men till och med när jag skulle gå och lägga mig igår kväll, och när jag vaknade imorse, var jag lugn. Förväntansfull och lite pirrig, men lugn. Allt gick bra ända tills jag skulle gå hemifrån. Självklart drar jag sönder skosnöret på mina vinterkängor. Då, men först då, slog stressen till. Mitt enda skoalternativ var ofodrade höstkängor med 110% platt sula, och med -7 grader, snö och is ute föreställde jag mig hur jag skulle slira och kana hela vägen ner till jobbet. Samt bli försenad. Och hela dagen skulle vara förstörd. Ja, ni förstår hur ältandet och upphetsandet satte igång för fullt.

Det gick bra, naturligtvis. Halkade inte en enda gång. Och väl på plats rullade dagen på som smort. Det känns kanonbra! Kollegorna verkar väldigt trevliga och det jag hunnit förstå av vad jag ska göra känns väldigt spännande och utmanande. Jag tror enormt mycket på detta. Kommer bli så jäkla bra.