Jag har viss förståelse för att cisheterosnubbar kan känna sig vilsna när det kommer till feminism. Det är en grupp med privilegier, som premieras i vårt patriarkala samhälle, som sitter på den kulturella, sociala, politiska och ekonomiska makten. Därför handlar många av de frågor som lyfts i feminismen om problem män som grupp inte upplever, och problem som män som grupp utsätter andra grupper för (exempelvis den just nu väldigt hett debatterade frågan om sexualiserat våld). Jag kan förstå att en del män i ljuset av detta känner att feminism och jämställdhet visserligen är bra, men att de inte riktigt vet hur de ska kunna bidra.
Det är ett sorgligt missförstånd om en tror att feminism bara är en ”kvinnofråga”. Som många har börjat påtala lider många män under en destruktiv mansroll, som hindrar dem från att söka hjälp när de mår dåligt, från att ha nära och djupa relationer till andra, och från att uttrycka sina känslor med hela det spektrum vi människor har tillgång till. Män har otroligt mycket att vinna på att den destruktiva, hegemoniska, normerande maskuliniteten luckras upp, och det kommer också att hjälpa kampen för ett mer jämlikt samhälle.
Jag känner att många killkompisar och manliga bekanta har en längtan att få uttrycka känslor och få dela med sig på ett sätt som kanske krockar med deras bild av hur en man ska vara. Och jag vet att det finns många som känner att de helt saknar språket för att samtala kring den här typen av frågor. Så många mår så dåligt, av något som vi helt hittat på själva.Max Karlsson
Så vad kan en cisheterodude göra? Här vill jag lämna ordet till en man, Max Karlsson, som i en debattartikel i Metro visar precis vad jag tycker att alla män (ja, ALLA män) kan ta tag i – och det helst idag.
Senaste kommentarer