Etikett: populärkultur (sida 1 av 2)

Nu faller det manliga geniet

Mäktiga män inom kultur- och mediesfären har fallit tungt de senaste dagarna. Hashtagen #metoo verkar äntligen ha fått ”den breda massan” att förstå det som en bred massa länge har påpekat – att övergrepp och trakasserier mot kvinnor är ett systematiskt, utbrett och djupgående problem som bara blir ännu större av tysthetskultur, skam- och skuldbeläggande av offer och ”men han är ju en snäll kille/väldigt bra på sitt jobb/viktig för vår verksamhet”-mentalitet. TV4 har blundat för rapporter om trakasserier och övergrepp från en folkkär programledare. Hollywood har prisat kvinnomisshandlare och våldtäktsmän och hållit dem om ryggen som manliga genier. Men nu verkar svinigt beteende äntligen få verkliga, kännbara konsekvenser för svinen.

Jag har två funderingar kring #metoo-kampanjen och dess efterverkningar. Den första handlar om vilka konsekvenser anklagelser och bevisade övergrepp även i fortsättningen kommer få för män på maktpositioner inom olika områden. Det ramaskri som fallen Weinstein och Timell orsakat leder ju oundvikligen fram till frågan om hur vi ska hantera alla andra män som begått övergrepp, våldtagit och misshandlat kvinnor. Casey Affleck, Roman Polanski, Woody Allen – kommer alla de Hollywoodmän som bevisligen är svin att falla lika tungt?

Fortsätt läsa

Ett fall framåt, men DC har långt kvar

Jag har alltid gillat superhjältefilmer. Jag har fina minnen av att se den ursprungliga X-Men-trilogin med min bästa kompis när jag var yngre och superhjältefilmer är en av få saker som faktiskt får mig att vilja gå på bio. Superhjältefilmsutbudet har verkligen exploderat de senaste åren och av DC och Marvel, som äger de mest kända superhjältarna, har Marvel varit nästan löjligt överlägsna med flest och bäst filmer. DC är på väg att lansera Justice League, motsvarigheten till Marvels Avengers, och en av medlemmarna är amazonen Diana – även känd som Wonder Woman. I helgen hade Wonder Woman-filmen svensk premiär, så jag och min lika peppade partner drog iväg för att se den.

Fortsätt läsa

Poddtips: Ufopodden i P3

Under en lång kvällspromenad bestämde jag mig för att ta tag i Ufopodden i P3, en dramatiserad dokumentärserie (ish) om olika oförklarliga fenomen och mystiska händelser. Faktan kommer från vittnesmål samt polis- och militärrapporter, och framförs av kända skådespelare under ledning av Moa Gammel.

Jag ska ärligt säga att jag är något av en fegis. Mörker och mysterier i kombo brukar inte slå an några trevliga strängar hos mig, så jag har aldrig vågat mig på sådant som Creepypodden ens i dagsljus. Men eftersom Ufopodden har så korta avsnitt (runt 20 minuter) tänkte jag att, näe, hur rädd kan jag hinna bli egentligen?

Jo, lite rädd blev jag, men mest för att jag under en särskilt spännande del blev omsprungen på campus Umeå av en stressad kille som skulle till bussen. Han måste ha märkt det, för han vinkade och log när han passerade (guldstjärna i kanten för att vilja få mig bättre till mods). Hur som helst, mixen mellan redovisning av fakta och dramainslag fungerar utmärkt och gör att 20 minuter flyger förbi. Fallen är intressanta, väl underbyggda och får aldrig någon slutgiltig lösning – vilket naturligtvis är hela poängen. Som många människor har jag en fascination för det oförklarliga, och vill du ha kittlande spänning utan att bli scared shitless är Ufopodden i P3 helt rätt för dig.

Jag är trött på den enträgne drömprinsen

Lagom till Alla hjärtans dag publicerar SVT den här artikeln om hur romantiska komedier kan framkalla skadliga idéer om kärlek. De intervjuar en filmforskare som bland annat pekar på att romcoms befäster heteronormativitet och att idéer om ”den enda rätta” och ”ödet” kan ge en falsk bild av hur mänskliga relationer fungerar.

”Det är alltid ett propert slut och du får inte se den verkliga relationen, det som händer efteråt.”Anna Backman Rogers, universitetslektor i filmvetenskap vid Göteborgs universitet

Artikeln fick mig att tänka på en av de troper i populärkultur (och kanske i synnerhet romcom) som jag tycker mest illa om: den där en man blir avvisad av en kvinna och sedan försöker ”övertala” henne att de trots allt hör ihop. Jag är så fruktansvärt trött på hur man gång på gång ser hur män belönas för gränsöverskridande beteende och hur en kvinnas nej alltid verkar vara förhandlingsbart – för i slutändan inser hon ju alltid att hon faktiskt älskar honom! Vilken tur att han inte gav upp, trots att hon sa att hon inte var intresserad ETT FLERTAL gånger!

Det här stör mig av två anledningar. Dels att det ses som romantiskt att en man inte accepterar kvinnans nej – det är gulligt att han fortsätter kämpa på trots att han inte har någon chans. Alla älskar en underdog, liksom. Och dels det faktum att han till slut ”vinner” kvinnans hjärta – som att man på något sätt förtjänar kärlek bara man anstränger sig tillräckligt mycket. Att kvinnan nästan är skyldig att älska honom bara för att han har ansträngt sig så hårt för att visa att han älskar henne – trots att hon aldrig bett om det, utan faktiskt bett om att slippa det.

Konstaterande: det är inte gulligt eller romantiskt att inte lämna en kvinna (eller annan person) ifred när hon ber om det, det är svinigt. Och bara för att män köper drinkar, blommor, skickar gulliga sms eller ger komplimanger så har de inte rätt till kvinnors tid, känslor, uppmärksamhet eller kroppar. Nej, jag älskar inte en underdog i romantiska komedier. Och jag kan bara instämma i följande citat:

”Girls are not machines that you put kindness coins into until
sex falls out.”Porphyria R’lyeh

[SPOILERS] Ett försök till reflektion kring Star Wars: The Force Awakens

Jag älskar Star Wars. Inte så att jag vet vad alla karaktärer i alla filmer heter, inte så att jag har följt Clone Wars-serierna eller spelat alla TV-spel. Egentligen är jag nog inget vidare bra fan när jag tänker efter. Jag äger förkrossande få föremål med Star Wars-anknytning (men jag jobbar på saken). Men alldeles oavsett detta så älskar jag Star Wars, och därför var premiären av den sjunde filmen i serien något som jag sett fram emot sedan… ja, sedan jag fick veta att den skulle komma. Och igår var det äntligen dags att dimpa ner i biostolen och låta sig svepas med i nästa kapitel i sagan.

För dig som inte vill läsa spoilers kan jag redan nu säga att jag älskade den här filmen, och om du har någon som helst form av varm känsla inför Star Wars borde du se den. Och nu kan du sluta läsa.

[SPOILERS BELOW]
Fortsätt läsa

Videotips: Feminist Frequency – ”Women as Reward”

Hur porträtteras kvinnor i TV-spel, och varför? Vad får det för konsekvenser för hur vi ser på kön i ett större perspektiv? Att svara på de här frågorna är målet med en föreläsningsserie i videoformat som heter Tropes vs Women in Video Games, av och med Anita Sarkeesian. Just den här videon är den senast släppta, och behandlar hur kvinnor, kvinnors kroppar och kvinnors sexualitet fungerar som pris eller motivation i TV-spel. I flera spel kan exempelvis sex med en kvinnlig karaktär fungera som belöning för ett utfört uppdrag, eller så kan bilder på lättklädda eller nakna kvinnor vara samlingsobjekt i spelet. Jag tycker inte att en behöver vara en gamer för att kunna uppskatta den här videon, men det blir säkert kul (och extra effektivt) om en känner igen och själv har spelat spelen som tas upp.

Anita Sarkeesian och hennes plattform Feminist Frequency nådde kännedom hos en bredare allmänhet i och med #gamergate, där hon var en av de kvinnor som fick allra mest skit. Jag fick dock upp ögonen för henne långt innan dess (skryt!) eftersom hon är intressant och sjukt smart. Förutom Tropes vs Women in Video Games har hon en mängd andra videor om stereotyper som drabbar kvinnor i populärkultur, och ett TEDxWomen-talk om näthat. Jag rekommenderar verkligen att gå in på FemFreq’s hemsida och botanisera – Anita Sarkeesian kan konsten att visa på det absurda i framställningar av kvinnor utan att börja raljera över hur absurt det är. På så vis fungerar hennes videor oavsett om du är inbiten feminist eller total nybörjare, och hon är oerhört pedagogisk och tar tydliga exempel från både förr och nu.

Bloggtips: Escher Girls

En av mina favoritgrejer på internet är en tumblr som heter Escher Girls, som jag följt med stort intresse under flera år. Den har lagt en stor och viktig del av grunden till hur jag betraktar och analyserar kvinnor i populärkultur, även i jämförelse med fyra och ett halvt års universitetsstudier. Det allra viktigaste är för mig begreppet sexualized out of context, när kvinnor sexualiseras på ett sätt som är opraktiskt och orimligt i situationen, av ingen annan anledning än att vara just sexiga. Det kan till exempel vara stilettklackar på soldater, ”rustningar” i form av bikinis eller med boob plate armor, det vill säga när rustningen är formad till bröst (inte bara onödigt utan även direkt livsfarligt).

Escher Girls är en samling bilder på kvinnliga karaktärer i (animerade) serier och spel som på olika sätt framställs eller skapas i konstiga former. Fokus ligger framför allt på anatomi och kläder, men även på poser och beteenden som är orimliga i sin kontext. Escher Girls erbjuder även fakta och guider till korrekt anatomi, re-draws (där läsare bidrar med nya, bättre versioner av bilder) samt fyndiga kommentarer till olika bisarra företeelser i hur kvinnorna framställs. Underbar, rolig och med HÖGT bildningsvärde – Escher Girls rekommenderas.

Matriarkatet #16: 50 Shades of Grey

Senaste radioprogrammet har legat uppe på Matriarkatets Mixcloud-kanal ett tag nu, och därmed också gått att nå via Umeå Studentradios hemsida. Av den anledningen har jag helt glömt bort att lägga upp det här. Men nu finns det här också, och jag rekommenderar verkligen att lyssna på det! Ämnet för programmet var 50 Shades of Grey, och jag och Sandrine fann oss på varsin sida av spelplanen (så att säga). Sandrine är väldigt förtjust i böckerna, och jag tycker inte om dem alls. Men vi fick till en bra diskussion om vad som egentligen är bra och dåligt med 50 Shades of Grey, och jag är väldigt nöjd med programmet.

Lyssna direkt:

(Fungerar det inte? Prova att ladda ner programmet som en mp3-fil istället.)

Matriarkatet #15: Rasism och Alla hjärtans dag

Uppmärksamma läsare (eller lyssnare) kanske märker att det här är podd nummer 15 trots att den förra podden har nummer 13. Det beror på att nummer 14 ligger i ett digitalt ingenmansland just nu; den är inte borta, men jag har ingen möjlighet att komma åt den för tillfället. Om jag får tag i den lovar jag att lägga upp den, förstås, men tills dess får ni hålla tillgodo med dagens program i poddformat.

Dagens radioprogram blev faktiskt extremt lyckat trots ganska kort tid för förberedelser. Mycket cred för det ska gå till dagens gäster, Hanna och Sara från Ungdom mot Rasism Umeå. Temat för programmet var, föga överraskande kanske med tanke på gästerna, rasism och hur rasism kan ta sig uttryck. Eftersom studentradion har tema kärlek denna vecka med anledning av Alla hjärtans dag slängde vi också in lite snack om kärleksfilm och hur kärlek porträtteras.

Lyssna direkt:

(Fungerar det inte? Prova att ladda ner programmet som en mp3-fil istället.)

Matriarkatet #10: Disney-prinsessor (och ett varmt välkomnande!)

Dagens radioprogram är speciellt på många sätt. För det första är det program nummer 10 sedan starten, så lite festlig känsla var det allt nere i Samhällsvetarhusets källare. För det andra innebär det här programmet att jag officiellt teamar upp med Christian för att sända i framtiden. Det kommer inte innebära någon större skillnad för programmet som sådant, utan är främst en enorm lättnad för mig. Nu slipper jag jaga gäster till programmet och riskerar inte att behöva sitta och hålla monolog en timme helt själv. Kvalitetssäkring, om ni så vill!

Temat för det här programmet är Disney, och förutom att diskutera favorit-Disneyfilmer pratar vi prinsar, prinsessor och kolonialism.

Lyssna direkt:

(Fungerar det inte? Prova att ladda ner programmet som en mp3-fil istället.)

Äldre inlägg