Under 1800-talet fanns i Europa en stark intellektuell och estetisk strömning som kallas nationalromantik, som vurmade för nationalstaten och hyllade dess natur och landsbygd och staten som sådan. Nationalromantiken var en mer konstnärlig gren av den allmänna nationalismen, som på olika sätt värnade om nationalstaten och dess historia, kultur och gränser. En idé som blev viktig inom nationalismen var föreställningen om en ”folksjäl”, ett slags kollektivt medvetande hos en enhetlig etnisk folkgrupp. En grupp av människor – företrädelsevis den statsbärande eller dominerande gruppen inom en nationalstat – bands alltså samman av ”något mer” än gemensam historia, hudfärg, etnicitet, religion och seder.
Det är lätt att se hur sådant tänkande leder till en uppdelning i ”vi och dem”. Och även om idén om en folksjäl i sig varken är bra eller dålig, uppstod den i en kontext där det sedan många hundra år florerat andra idéer om grupper av människor och deras olika värde. Därför var det nästan ofrånkomligt att den också skulle kopplas ihop med rasism och rasbiologi, och fungera som strategi för att inte bara värna om nationalstatens gränser gentemot andra stater, utan även det egna ”folkets” gränser mot andra folk.
Senaste kommentarer