Etikett: våldtäktskultur

The Incel Rebellion, eller Män som hatar kvinnor

Den 23 april körde en man en skåpbil längs Yonge Street i Toronto, Kanada, och dödade 10 personer och skadade ytterligare 16. I ett Facebook-inlägg kort innan dådet skrev han att ”[…] the incel rebellion has already begun!”. Incel står för involuntary celibates, män i ”ofrivilligt celibat”, som upplever att de förtjänar sex och romantiska relationer men att kvinnor avvisar dem och nekar dem detta. Resultatet blir en grupp män som känner ett starkt hat mot kvinnor, och som lägger skulden för sin situation både på individuella kvinnor och på feminismen och den bredare kvinnorörelsen.
 
Det dyker upp en massa tankar i mitt huvud när jag läser om den här händelsen och om incels:

  • Hatet och frustrationen kommer från en verklig känsla hos de här männen av att vara förlorare och bli orättvist behandlade av samhället och av kvinnor.
  • Vi kan inte avfärda dem som ”vita kränkta män” eller misslyckade och socialt missanpassade personer. De är farliga. Kvinnohat dödar.
  • Den otroligt starka kopplingen mellan manlig (hetero)sexualitet, prestation, status och identiteten som man – hur sexuell frustration kan övergå i våld som den sista utvägen att återupprätta sin manlighet. Och resonemanget att våldet hade kunnat förhindras: ”sleeping with only two or three Toronto Tinder sluts would have been enough to stop his urge to kill”. Så det är helt plötsligt kvinnors fel att män dödar dem?
  • Den närbesläktade idén om att kvinnor genom sina kroppar och sin sexualitet besitter en makt över män.
  • Konflikten mellan värnandet av den hegemoniska maskuliniteten – det finns en tydlig bild av vad en man är och hur han ska vara – samtidigt som incels vänder sig mot så kallade ”alpha males”, män med hög status som enkelt attraherar kvinnor.
  • Hatet mot feminismen och kritiken mot att ”jämställdheten har gått för långt”.
  • Och slutligen, idén om att en man kan ”förtjäna” sex och romantik genom att vara ”en schysst kille” eller anstränga sig för att väcka kvinnans intresse. Den här föreställningen om gränsöverskridande som romantiskt är något av det giftigaste jag vet, därför den leder till att män lär sig att kvinnor är skyldiga dem tid, uppmärksamhet, att vara trevliga eller rentav ligga med dem. Mäns reaktion på att bli avvisade kan därför, som vi såg i Toronto-fallet, vara att bli våldsamma. Och det innebär att kvinnor naturligtvis blir rädda för att avvisa män och så vidare i all oändlighet.

Det förtjänar att upprepas: Girls are not machines that you put kindness coins into until sex falls out.

Matriarkatet #11: Vita kränkta män (och ännu ett välkomnande!)

Idag, mina vänner! Idag fick jag och Christian äntligen välkomna Sandrine Ndayambaje som tredje kugge i vad som nu måste sägas vara ett rejält jäkla hjul. Det känns fantastiskt. Idag var det också Christian som rattade mixerbordet och rollen som huvudprogramledare – lämpligt nog eftersom temat var vita kränkta män, hehe – och det kändes också bra! På grund av strul med musiken blev programmet lite kortare än vanligt, men vi hann även med att dissa Paolo Roberto och uppmärksamma Transgender Day of Rememberance innan det var dags att lämna över till nästa program.

Lyssna direkt:

(Fungerar det inte? Prova att ladda ner programmet som en mp3-fil istället.)

Matriarkatet #2: Våldtäkt och samtycke

Idag var det dags att sända radio igen. På grund av teknikstrul kunde vi tyvärr inte höras live, varken via webbström eller via ”vanlig radio”, men programmet finns nu som podcast. Temat för programmet är våldtäktskultur, samtyckeslagstiftning och sex, så det kan vara på sin plats med en trigger warning till människor som tycker att detta är obehagligt att höra. Gäster i programmet är Elin Ek och Jonte Samuelsson. Vill ni lyssna på tidigare program finns dessa på Matriarkatet-sidan här på bloggen. Varsågoda!

Lyssna direkt på programmet:

(Fungerar det inte? Prova att ladda ner programmet som en mp3-fil.)

Våldtäktsparadoxen

Idag läste jag ett inlägg av Sanna Rayman på SvD:s ledarblogg. Det handlade om våldtäkter, och om kontrasten mellan världen som vi önskar att den var och världen som den faktiskt ser ut. Precis som Sanna Rayman skriver är det oacceptabelt att, på vilka grunder det än må vara, antasta en annan människa och det är givetvis också oacceptabelt att på något sätt lägga skulden för det inträffade på offret. Det finns väl knappt någon som inte håller med om dessa, till synes okomplicerade, påståenden.

Sanna Rayman menar dock att man inte kan tänka bort brott och verkliga förhållanden bara för att man inte vill att de ska existera. På denna grund tycker hon att det kan vara motiverat att själv förhålla sig till, och lära sina barn förhålla sig till, verkligheten och hur den är beskaffad. Bara för att ”alla vet” att det inte är våldtäktsoffrets fel att hen blir våldtagen, betyder inte det att människor kan bete sig hur som helst och sedan förvänta sig att inte bli våldtagna. Våldtäkter sker, så enkelt är det. Och att då avråda från vissa typer av riskbeteenden, och uppmuntra till att beakta riskerna, är väl i så fall bara välvilligt. Vi kan ju inte, skriver Sanna Rayman, uppmana folk att vara oförsiktiga bara för att vi önskar att världen såg ut på ett annat sätt.

Fortsätt läsa