Jag har alltid gillat superhjältefilmer. Jag har fina minnen av att se den ursprungliga X-Men-trilogin med min bästa kompis när jag var yngre och superhjältefilmer är en av få saker som faktiskt får mig att vilja gå på bio. Superhjältefilmsutbudet har verkligen exploderat de senaste åren och av DC och Marvel, som äger de mest kända superhjältarna, har Marvel varit nästan löjligt överlägsna med flest och bäst filmer. DC är på väg att lansera Justice League, motsvarigheten till Marvels Avengers, och en av medlemmarna är amazonen Diana – även känd som Wonder Woman. I helgen hade Wonder Woman-filmen svensk premiär, så jag och min lika peppade partner drog iväg för att se den.

Jag hade väldigt höga förhoppningar på Wonder Woman, både för att jag snappat upp att den blivit väl mottagen av kritiker men också förstås för den potentiella sprängkraft som alltid finns i en film där huvudrollen innehas av en kvinna. Det biten byggdes på när en kvinnoseparatistisk förhandsvisning av filmen fick näthatare att go bananas, och när jag såg underbara bilder av kids som klär ut sig till Wonder Woman. Det känns ibland lite tradigt att framhärda i att representation är viktigt, men vid sådana här tillfällen inser jag hur mycket det faktiskt betyder.

Mina förhoppningar var också delvis grundade i att jag verkligen ville att DC skulle göra en bra film. Som de flesta av oss gillar jag Christopher Nolans Batman-trilogi, men både Man of Steel och Batman vs Superman var, enligt mig, skittråkiga. De såg tråkiga ut, hade tråkig plot och tråkiga karaktärer, och skämten var few and far in between och dessutom… tråkiga. Därför behövde DC verkligen få till en bra film för att knappa in försprånget som Marvel skaffat sig.

Tyvärr levde Wonder Woman inte riktigt upp till mina (väldigt) högt ställda förväntningar. Storyn lämnade en del logiska luckor, och det lovades runt men hölls tunt kring hela mytologin runt Wonder Woman och amazonerna. Wonder Womans karaktär fick inte riktigt den integritet och det djup som jag hade hoppats på, och dessutom tyckte jag att det var väl mycket högklackat, boob plates, slängande med håret, sängkammarblickar och slow motion-scener där andhämtningen är tung och bröstet häver sig. Filmen får mig inte att bli särskilt peppad inför kommande DC-filmer heller, även om den definitivt är ett fall framåt från Batman vs Superman.

Med det sagt var det ändå en trevlig filmupplevelse. Snyggt, påkostat och lite svulstigt, precis som det ska vara. Gal Gadot passar bra som Wonder Woman och Chris Pine är helt okej som manlig huvudroll. De flesta birollerna är roliga, och sekreteraren Etta borde definitivt ha fått mer tid i bild. Slutstriden var dock lite obekväm, främst för att den inbegrep en för mig väldigt malplacerad David Thewlis (mer känd som professor Lupin i Harry Potter-filmerna) i en sanslöst tråkig generisk rustning. Men överlag en lättsam och ganska typisk superhjältefilm – bra underhållning men som tyvärr inte riktigt når så djupt som den skulle kunna göra.