Jag har ju bott i Umeå hela mitt liv, och även om jag aldrig känt att Umeå varit för litet eller för långt borta så är jag verkligen en stadsmänniska ut i fingerspetsarna. Konceptet ”skog och mark” är visserligen trevligt i teorin, men jag trivs bäst när jag vet att det finns riktiga toaletter och gångavstånd till godishyllan på ICA. Däremot har jag aldrig ogillat kylan, mörkret och snön (förutom den gången då vi hade fyra soltimmar – FYRA!!! – i hela november). Vinter och snö är för mig förknippat med två av mina absoluta favoritsaker, alla kategorier: jul och innebandy. Japp. Och även om mina fantasier om snöfria vintrar på sydligare breddgrader var något överdrivna, så var jag inte beredd på hur mycket jag skulle sakna snön.

I helgen åkte jag och Anders upp till Åmot, ett par mil utanför Ockelbo, där hans föräldrar nu bosatt sig permanent i en konverterad (och sjukt mysig!) före detta sommarstuga. De hade säkert 60-70 centimeter snö och jag kunde knappt tro mina ögon. Kändes som att vara i Narnia typ. Blev helt till mig av hur fantastiskt vackert det var. Och ljuset! Det var verkligen som att gå i ljusterapi när vi åkte tåg hem genom ett kritvitt och soligt landskap. Det behövde jag.