Kategori: Feminism (sida 1 av 3)

Reversing Roe – några tankar

Igår såg jag och Anders Netflix-dokumentären Reversing Roe, som handlar om aborträtt och abortmotstånd i USA. Titeln syftar på en dom i USA:s högsta domstol från 70-talet, allmänt känd som ”Roe vs. Wade”, som gjort att det är olagligt för delstaterna att förbjuda abort. Ända sedan domen kom har det funnits ett organiserat abortmotstånd som kämpat för att få den upphävd (därav ”reversing”).

Möjligheten att upphäva domen hänger på att Högsta Domstolen, som består av nio domare tillsatta på livstid, får minst fem domare som vill göra det. Med Donald Trumps två senaste nomineringar, Gorsuch (som redan tillträtt) och Kavanaugh, vädrar abortmotståndarna morgonluft eftersom de nu tror sig ha majoritet för att upphäva Roe vs. Wade och därmed göra det möjligt för delstaterna att helt förbjuda abort.

Fortsätt läsa

En stilla undran

DN hade en spännande ledare idag apropå löneskillnader mellan män och kvinnor. Även om en justerar för alla möjliga skillnader i typ av anställning, sysselsättningsgrad, utbildning etc så återstår fortfarande en skillnad på ungefär 4% (till mäns fördel) som inte går att förklara. I verkligheten är siffran drygt 11%, därför att kvinnor till exempel i högre utsträckning jobbar deltid.

Detta kommenterar DN:s ledare med att löneskillnaderna inte bara kan skyllas på ”det förtryckande patriarkatet”, utan att det är många olika faktorer som samverkar. Som exempel räknar de därefter upp att kvinnor i högre utsträckning jobbar deltid, att kvinnodominerade yrken konsekvent avlönas lägre, att kvinnor i privat sektor stöter på glastak som hindrar dem från att nå de högsta positionerna och att kvinnor tar huvudansvaret för barnen med VAB och annat.

Och då undrar jag, i mitt stilla sinne: vad är detta om inte det förtryckande patriarkatet?

The Incel Rebellion, eller Män som hatar kvinnor

Den 23 april körde en man en skåpbil längs Yonge Street i Toronto, Kanada, och dödade 10 personer och skadade ytterligare 16. I ett Facebook-inlägg kort innan dådet skrev han att ”[…] the incel rebellion has already begun!”. Incel står för involuntary celibates, män i ”ofrivilligt celibat”, som upplever att de förtjänar sex och romantiska relationer men att kvinnor avvisar dem och nekar dem detta. Resultatet blir en grupp män som känner ett starkt hat mot kvinnor, och som lägger skulden för sin situation både på individuella kvinnor och på feminismen och den bredare kvinnorörelsen.
 
Det dyker upp en massa tankar i mitt huvud när jag läser om den här händelsen och om incels:

  • Hatet och frustrationen kommer från en verklig känsla hos de här männen av att vara förlorare och bli orättvist behandlade av samhället och av kvinnor.
  • Vi kan inte avfärda dem som ”vita kränkta män” eller misslyckade och socialt missanpassade personer. De är farliga. Kvinnohat dödar.
  • Den otroligt starka kopplingen mellan manlig (hetero)sexualitet, prestation, status och identiteten som man – hur sexuell frustration kan övergå i våld som den sista utvägen att återupprätta sin manlighet. Och resonemanget att våldet hade kunnat förhindras: ”sleeping with only two or three Toronto Tinder sluts would have been enough to stop his urge to kill”. Så det är helt plötsligt kvinnors fel att män dödar dem?
  • Den närbesläktade idén om att kvinnor genom sina kroppar och sin sexualitet besitter en makt över män.
  • Konflikten mellan värnandet av den hegemoniska maskuliniteten – det finns en tydlig bild av vad en man är och hur han ska vara – samtidigt som incels vänder sig mot så kallade ”alpha males”, män med hög status som enkelt attraherar kvinnor.
  • Hatet mot feminismen och kritiken mot att ”jämställdheten har gått för långt”.
  • Och slutligen, idén om att en man kan ”förtjäna” sex och romantik genom att vara ”en schysst kille” eller anstränga sig för att väcka kvinnans intresse. Den här föreställningen om gränsöverskridande som romantiskt är något av det giftigaste jag vet, därför den leder till att män lär sig att kvinnor är skyldiga dem tid, uppmärksamhet, att vara trevliga eller rentav ligga med dem. Mäns reaktion på att bli avvisade kan därför, som vi såg i Toronto-fallet, vara att bli våldsamma. Och det innebär att kvinnor naturligtvis blir rädda för att avvisa män och så vidare i all oändlighet.

Det förtjänar att upprepas: Girls are not machines that you put kindness coins into until sex falls out.

Vad är det för fel på fosterlandet?

Under 1800-talet fanns i Europa en stark intellektuell och estetisk strömning som kallas nationalromantik, som vurmade för nationalstaten och hyllade dess natur och landsbygd och staten som sådan. Nationalromantiken var en mer konstnärlig gren av den allmänna nationalismen, som på olika sätt värnade om nationalstaten och dess historia, kultur och gränser. En idé som blev viktig inom nationalismen var föreställningen om en ”folksjäl”, ett slags kollektivt medvetande hos en enhetlig etnisk folkgrupp. En grupp av människor – företrädelsevis den statsbärande eller dominerande gruppen inom en nationalstat – bands alltså samman av ”något mer” än gemensam historia, hudfärg, etnicitet, religion och seder.

Det är lätt att se hur sådant tänkande leder till en uppdelning i ”vi och dem”. Och även om idén om en folksjäl i sig varken är bra eller dålig, uppstod den i en kontext där det sedan många hundra år florerat andra idéer om grupper av människor och deras olika värde. Därför var det nästan ofrånkomligt att den också skulle kopplas ihop med rasism och rasbiologi, och fungera som strategi för att inte bara värna om nationalstatens gränser gentemot andra stater, utan även det egna ”folkets” gränser mot andra folk.

Fortsätt läsa

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för en människa

Jag noterade för ett tag sedan att någon eller några personer hade satt upp klistermärken med rasistiska budskap i tunnelbanan där jag bor. ”Mångfald skadar dina barn” och liknande skit. Jag noterade också att ytterligare någon eller några personer tagit sig för att skrapa bort klistermärkena, och jag gjorde det till en rutin att ta några varv i snurrdörren på vägen hem och skrapa lite jag också.

Men klistermärkena sitter fortfarande där, som påminnelser om att det finns hat och ondska i världen som inte låter sig glömmas. Till slut fick jag nog, och när januarilönen trillade in på kontot beväpnade jag mig med egna klistermärken som jag började sätta upp bredvid.

Citatet på klistermärket har jag lånat från Loesje.

Det är ingen stor sak. Sett till helheten gör det nog varken från eller till. Men kanske någon av de andra som skrapade bort klistermärken ser dem och förstår att de inte är ensamma? Kanske någon nazist ser dem och blir irriterad? Kanske gör det i slutändan bara att jag själv känner mig bättre till mods och mindre frustrerad över tillståndet i världen, och det kan räcka ganska långt.

Nu faller det manliga geniet

Mäktiga män inom kultur- och mediesfären har fallit tungt de senaste dagarna. Hashtagen #metoo verkar äntligen ha fått ”den breda massan” att förstå det som en bred massa länge har påpekat – att övergrepp och trakasserier mot kvinnor är ett systematiskt, utbrett och djupgående problem som bara blir ännu större av tysthetskultur, skam- och skuldbeläggande av offer och ”men han är ju en snäll kille/väldigt bra på sitt jobb/viktig för vår verksamhet”-mentalitet. TV4 har blundat för rapporter om trakasserier och övergrepp från en folkkär programledare. Hollywood har prisat kvinnomisshandlare och våldtäktsmän och hållit dem om ryggen som manliga genier. Men nu verkar svinigt beteende äntligen få verkliga, kännbara konsekvenser för svinen.

Jag har två funderingar kring #metoo-kampanjen och dess efterverkningar. Den första handlar om vilka konsekvenser anklagelser och bevisade övergrepp även i fortsättningen kommer få för män på maktpositioner inom olika områden. Det ramaskri som fallen Weinstein och Timell orsakat leder ju oundvikligen fram till frågan om hur vi ska hantera alla andra män som begått övergrepp, våldtagit och misshandlat kvinnor. Casey Affleck, Roman Polanski, Woody Allen – kommer alla de Hollywoodmän som bevisligen är svin att falla lika tungt?

Fortsätt läsa

Vad kan män göra för feminismen?

Jag har viss förståelse för att cisheterosnubbar kan känna sig vilsna när det kommer till feminism. Det är en grupp med privilegier, som premieras i vårt patriarkala samhälle, som sitter på den kulturella, sociala, politiska och ekonomiska makten. Därför handlar många av de frågor som lyfts i feminismen om problem män som grupp inte upplever, och problem som män som grupp utsätter andra grupper för (exempelvis den just nu väldigt hett debatterade frågan om sexualiserat våld). Jag kan förstå att en del män i ljuset av detta känner att feminism och jämställdhet visserligen är bra, men att de inte riktigt vet hur de ska kunna bidra.

Det är ett sorgligt missförstånd om en tror att feminism bara är en ”kvinnofråga”. Som många har börjat påtala lider många män under en destruktiv mansroll, som hindrar dem från att söka hjälp när de mår dåligt, från att ha nära och djupa relationer till andra, och från att uttrycka sina känslor med hela det spektrum vi människor har tillgång till. Män har otroligt mycket att vinna på att den destruktiva, hegemoniska, normerande maskuliniteten luckras upp, och det kommer också att hjälpa kampen för ett mer jämlikt samhälle.

Jag känner att många killkompisar och manliga bekanta har en längtan att få uttrycka känslor och få dela med sig på ett sätt som kanske krockar med deras bild av hur en man ska vara. Och jag vet att det finns många som känner att de helt saknar språket för att samtala kring den här typen av frågor. Så många mår så dåligt, av något som vi helt hittat på själva.Max Karlsson

Så vad kan en cisheterodude göra? Här vill jag lämna ordet till en man, Max Karlsson, som i en debattartikel i Metro visar precis vad jag tycker att alla män (ja, ALLA män) kan ta tag i – och det helst idag.

Ett fall framåt, men DC har långt kvar

Jag har alltid gillat superhjältefilmer. Jag har fina minnen av att se den ursprungliga X-Men-trilogin med min bästa kompis när jag var yngre och superhjältefilmer är en av få saker som faktiskt får mig att vilja gå på bio. Superhjältefilmsutbudet har verkligen exploderat de senaste åren och av DC och Marvel, som äger de mest kända superhjältarna, har Marvel varit nästan löjligt överlägsna med flest och bäst filmer. DC är på väg att lansera Justice League, motsvarigheten till Marvels Avengers, och en av medlemmarna är amazonen Diana – även känd som Wonder Woman. I helgen hade Wonder Woman-filmen svensk premiär, så jag och min lika peppade partner drog iväg för att se den.

Fortsätt läsa

Internationella kvinnodagen

I Sverige slår vi oss ibland för bröstet, och ryggdunkas utomlands, för att vi har gjort så mycket för jämställdheten. Det har vi. Och jag förstår att exempelvis betald föräldraledighet och pappamånader kan verka som ett feministiskt paradis i jämförelse. Men jämställdhet är ett sådant område där det inte räcker att vara bättre än alla andra om man fortfarande inte är tillräckligt bra. Vi kan inte nöja oss bara för att det hade kunnat vara värre.

Att vi inte är jämställda i Sverige idag är ingen åsikt utan en fråga om fakta. Tittar man på statistik, t.ex. SCB:s Lathund om jämställdhet 2016, så ser man att det fortfarande finns många områden där vi kan göra mer för kvinnors villkor: uttag av föräldraledighet, anställningsvillkor, våldsutsatthet (fysiskt och sexuellt), obetalt hemarbete. Fakta säger att Sverige inte är jämställt – sedan kan man naturligtvis ha åsikten att vi inte behöver göra något åt det, eller att vi inte kan göra något åt det. Men på internationella kvinnodagen, ännu mer än andra dagar, visar vi hur många vi är som vägrar gå med på det.

Fem kvinnofrågor i Sverige jag tänker mycket på just nu:

  • Fri abort. Aborträtten attackeras i många länder, och det finns krafter som vill väcka liv i diskussionen även i Sverige. Vi har fri abort fram till slutet av vecka 18 – jag ser ingen anledning att rucka på det. Ytterst handlar aborträtt om rätten till sin egen kropp, och rätten att själv få styra över sitt liv.
  • Mäns våld mot kvinnor. Här kan det vara på sin plats att påpeka att mäns våld mot kvinnor inte bara är en kvinnofråga – det är ju inte så att kvinnor har någon möjlighet att påverka att män utsätter dem för våld utan det är helt och hållet männens ansvar. Men mäns våld begränsar kvinnors livsutrymme och mäns våld är den yttersta garanten för upprätthållande av patriarkatet – vi måste fortsätta diskutera och synliggöra det för att medvetandegöra män och stötta kvinnor.
  • Den ekonomiska ojämlikheten. Kvinnodominerade yrken är generellt sämre betalda än mansdominerade, kvinnor jobbar deltid i mycket högre utsträckning än män, kvinnor tar ut större del av föräldraledigheten vilket påverkar löneutvecklingen, kvinnor vabbar mer och kvinnor får i slutändan också lägre pensioner. Det här är centrala frågor för att kvinnor ska kunna vara självständiga och drabbar arbetarklassens kvinnor hårdast.
  • Transkvinnors rättigheter. Bilden av Kvinnan är för snäv – vi måste bli bättre på att alltid inkludera transkvinnor och feminina icke-binära transpersoner. Transkompetensen måste bli bättre i alla delar av samhället, attityder måste förändras och när transpersoner söker vård ska den vara lättillgänglig, jämlik och effektiv.
  • Värderingen av femininitet. Vi ser feminint kodade egenskaper, yrken och hobbies som sämre, vilket drabbar både män och kvinnor. Det har också, i ett historiskt perspektiv, gjort att kvinnor (trots ett enormt motstånd och många bakslag) kunnat ta sig in på manliga arenor i t.ex. yrkeslivet medan män inte i samma utsträckning tagit sin ansvar på feminint kodade arenor som familjeliv och hemarbete. Det har gjort att kvinnor i Sverige nu förväntas förvärvsarbeta men även ha huvudansvaret för hem och barn, vilket i förlängningen ofta leder till ekonomisk ojämlikhet (se ovan).

Så visst, låt oss hylla alla fantastiska kvinnor idag och låt oss vara glada över allt de har åstadkommit. Men framför allt – låt oss inte glömma att vi har en lång väg kvar till riktig jämställdhet.

Jag är trött på den enträgne drömprinsen

Lagom till Alla hjärtans dag publicerar SVT den här artikeln om hur romantiska komedier kan framkalla skadliga idéer om kärlek. De intervjuar en filmforskare som bland annat pekar på att romcoms befäster heteronormativitet och att idéer om ”den enda rätta” och ”ödet” kan ge en falsk bild av hur mänskliga relationer fungerar.

”Det är alltid ett propert slut och du får inte se den verkliga relationen, det som händer efteråt.”Anna Backman Rogers, universitetslektor i filmvetenskap vid Göteborgs universitet

Artikeln fick mig att tänka på en av de troper i populärkultur (och kanske i synnerhet romcom) som jag tycker mest illa om: den där en man blir avvisad av en kvinna och sedan försöker ”övertala” henne att de trots allt hör ihop. Jag är så fruktansvärt trött på hur man gång på gång ser hur män belönas för gränsöverskridande beteende och hur en kvinnas nej alltid verkar vara förhandlingsbart – för i slutändan inser hon ju alltid att hon faktiskt älskar honom! Vilken tur att han inte gav upp, trots att hon sa att hon inte var intresserad ETT FLERTAL gånger!

Det här stör mig av två anledningar. Dels att det ses som romantiskt att en man inte accepterar kvinnans nej – det är gulligt att han fortsätter kämpa på trots att han inte har någon chans. Alla älskar en underdog, liksom. Och dels det faktum att han till slut ”vinner” kvinnans hjärta – som att man på något sätt förtjänar kärlek bara man anstränger sig tillräckligt mycket. Att kvinnan nästan är skyldig att älska honom bara för att han har ansträngt sig så hårt för att visa att han älskar henne – trots att hon aldrig bett om det, utan faktiskt bett om att slippa det.

Konstaterande: det är inte gulligt eller romantiskt att inte lämna en kvinna (eller annan person) ifred när hon ber om det, det är svinigt. Och bara för att män köper drinkar, blommor, skickar gulliga sms eller ger komplimanger så har de inte rätt till kvinnors tid, känslor, uppmärksamhet eller kroppar. Nej, jag älskar inte en underdog i romantiska komedier. Och jag kan bara instämma i följande citat:

”Girls are not machines that you put kindness coins into until
sex falls out.”Porphyria R’lyeh

Äldre inlägg