Johanna Nordström

Sida 2 av 8

En söndag i april

8 april 2018 / Johanna Nordström / 1 kommentar

Påsken har kommit och gått och jag känner mig äntligen lite mer i fas. Lite mer utvilad och lite mer peppad. Under ett par veckor var jag helt handlingsförlamad när jag kom hem efter jobbet på eftermiddagarna. Jag orkade ingenting. Tror det var en backlash efter några veckor med otroligt mycket ideella åtaganden plus anspänningen av att vara på ett nytt jobb. Ända sedan dess har jag känt att jag ligger lite efter, som att jag aldrig riktigt hinner vila ut. Men nu har jag kommit ikapp. Känns så bra!

Efter dryga två månader går nya jobbet bättre och bättre, ju mer en hinner komma in i sina arbetsuppgifter och lära känna människorna och organisationen. Jag tror att det här kommer att passa mig perfekt. Jag sa senast i fredags till Anders att jag älskade mitt jobb, efter en grym dag med sociala medier-workshop och invigning av ett mottagningscenter för nyanlända. Det känns verkligen som att jag har hamnat helt rätt och det finns så många roliga saker som jag kommer att få jobba med. Det var lite av en chansning att söka ett nytt jobb så snart efter att jag kommit till Stockholm, men i efterhand är jag otroligt glad att jag gjorde det. Det är verkligen inte likt mig att chansa (över huvud taget), så det känns skönt att det visade sig vara rätt beslut.

Resten av livet känns väldigt bra också. Jag och Anders har börjat få ordning på lägenheten, i alla fall de viktigaste delarna, och jag har hittat en grymt bra rutin och struktur för träningen. Det finns ett gym i stadshuset som alla anställda kan använda gratis, så dit går jag 3 ggr/vecka och så gör jag yoga hemma de resterande dagarna. Mitt ideella engagemang i F! Stockholm går snart in i en sjukt spännande, nervig och rolig valrörelse. Ja, life is good helt enkelt.

Dagen jag slutade vara vegan

Nu hajade ni allt till va? ”Vad sjutton”, tänkte ni, ”kan det vara sant?”. Det är naturligtvis inte sant. Jag är fortfarande vegan, men mitt streak av att inte äta steak är nu nollställt. Yep, jag har (av misstag, ofrivilligt) ätit kött för första gången på över tre år. Jag var på restaurang och hade beställt en rätt som såg EXAKT likadan ut som två andra vid bordet. Alltså EXAKT. Det var ett bröd som var fyllt med massor av olika saker, och köttet låg i botten så det syntes inte. Hen som serverade oss frågade vem som skulle ha kinakålen – och det var jag – men gav mig sedan fel tallrik. Ingen av oss reagerade eftersom alla tre tallrikarna var likadana, så vi högg in. Men redan efter en tugga tänkte jag att det var något lurt. Jag bad att få se hur min bordsgrannes mat såg ut och högg sedan tag i första bästa personal och frågade vad jag hade fått. ”Det där är fläsksida”, svarade hen hurtigt. ”Men det vill inte jag ha!”, utbrast jag. ”Jag är vegan!”

Ja, så gick det till när jag för ett ögonblick slutade äta veganskt. Till restaurangens heder hanterade de det hela oerhört proffsigt. Fick ny mat direkt, en strid ström av ursäkter, gratis dessert och sedan ytterligare avdrag på notan. Det räckte förstås inte för att läka min stukade självbild, men det hjälpte.

… och nu kanske ni undrar om jag tyckte att det var gott med kött? Svaret är (föga förvånande) ja. Jag blev inte vegan för att jag inte gillar kött. Men blir jag sugen på att börja äta kött igen? Nope. Blir jag sugen på att börja äta ost eller ägg igen? Nope. För mig känns veganismen inte som ett förbud eller en uppoffring, utan jag ser det bara som att jag väljer att äta andra saker. Ganska okomplicerat egentligen. Men jag hoppas ändå att jag slipper sätta tänderna i fler fläsksidor framöver.

Ut på andra sidan

19 februari 2018 / Johanna Nordström / 1 kommentar

Det har varit en tuff vecka för de inneboende i lägenhet 1204 på Boplatsvägen 5. Anders har haft ett riktigt monsterprojekt på jobbet och matat in över 80 timmar – flera dagar har han kommit hem först efter att jag gått och lagt mig. Jag har också haft fullt upp, eftersom mitt ideella engagemang i F! har tagit otroligt mycket tid senaste veckan. Så nu sitter vi i soffan, lagom utmattade, och försöker ladda om och ladda upp för en helg med besök från Dalarna. Kul!

I onsdags var det homeparty på Folkets Husby. Jag var där, såklart. Är en sådan fangirl för Gudrun.

Jag har nu hunnit med två veckor på mitt nya jobb. Än så länge är tempot ganska lågt, vilket är både skönt och frustrerande. Jag tycker det känns bra att hinna bekanta sig med omgivningarna i lugn och ro, men det är också svårt att veta vad en ska göra när en inte känner någon och inte vet vad som är på gång. Sist på bollen jämt, liksom. Jag vet inte var jag ska börja. Men det klart, efter två veckor är det knappast någon som förväntar sig att en ska gå in och leverera banbrytande resultat… I veckan har jag dessutom ett möte med min chef där vi ska spåna på hur vi går vidare, eller rättare sagt startar upp, vilket känns jättebra. Snart kommer det börja hända grejer — och jag har redan involverats i projektgruppen för stadens jämställdhetsintegrering, woop woop!

Första dagen på mitt nya jobb

5 februari 2018 / Johanna Nordström / 1 kommentar

Så kom dagen då jag skulle tillträda som kommunikatör på Sundbybergs stad. Jag har hållit mig okaraktäristiskt lugn under hela den här tiden. Jag, som brukar älta och hetsa upp mig över saker som 1) inte är något att oroa sig för egentligen, och 2) jag ändå inte kan påverka. Gärna så långt i förväg som möjligt också. Men till och med när jag skulle gå och lägga mig igår kväll, och när jag vaknade imorse, var jag lugn. Förväntansfull och lite pirrig, men lugn. Allt gick bra ända tills jag skulle gå hemifrån. Självklart drar jag sönder skosnöret på mina vinterkängor. Då, men först då, slog stressen till. Mitt enda skoalternativ var ofodrade höstkängor med 110% platt sula, och med -7 grader, snö och is ute föreställde jag mig hur jag skulle slira och kana hela vägen ner till jobbet. Samt bli försenad. Och hela dagen skulle vara förstörd. Ja, ni förstår hur ältandet och upphetsandet satte igång för fullt.

Det gick bra, naturligtvis. Halkade inte en enda gång. Och väl på plats rullade dagen på som smort. Det känns kanonbra! Kollegorna verkar väldigt trevliga och det jag hunnit förstå av vad jag ska göra känns väldigt spännande och utmanande. Jag tror enormt mycket på detta. Kommer bli så jäkla bra.

Vad är det för fel på fosterlandet?

4 februari 2018 / Johanna Nordström / 0 kommentarer

Under 1800-talet fanns i Europa en stark intellektuell och estetisk strömning som kallas nationalromantik, som vurmade för nationalstaten och hyllade dess natur och landsbygd och staten som sådan. Nationalromantiken var en mer konstnärlig gren av den allmänna nationalismen, som på olika sätt värnade om nationalstaten och dess historia, kultur och gränser. En idé som blev viktig inom nationalismen var föreställningen om en ”folksjäl”, ett slags kollektivt medvetande hos en enhetlig etnisk folkgrupp. En grupp av människor – företrädelsevis den statsbärande eller dominerande gruppen inom en nationalstat – bands alltså samman av ”något mer” än gemensam historia, hudfärg, etnicitet, religion och seder.

Det är lätt att se hur sådant tänkande leder till en uppdelning i ”vi och dem”. Och även om idén om en folksjäl i sig varken är bra eller dålig, uppstod den i en kontext där det sedan många hundra år florerat andra idéer om grupper av människor och deras olika värde. Därför var det nästan ofrånkomligt att den också skulle kopplas ihop med rasism och rasbiologi, och fungera som strategi för att inte bara värna om nationalstatens gränser gentemot andra stater, utan även det egna ”folkets” gränser mot andra folk.

Fortsätt läsa

30 dagar senare

3 februari 2018 / Johanna Nordström / 0 kommentarer

Ganska snart efter att jag flyttat till Stockholm skaffade jag ett gymkort på Friskis&Svettis. Det ligger ett i Hornstull, bara 10 minuters promenad från vår gamla lägenhet på Lundagatan. Men i Hallonbergen är det lite för långt till närmsta F&S, och eftersom jag hade 12 månaders bindningstid på mitt gymkort har jag inte velat skaffa ett nytt. Så hur träna billigt? Jag köpte en yogamatta på Intersport och vände mig till YouTube.

Under de senaste 30 dagarna har jag följt en YouTube-utmaning från Yoga With Adriene, en kanal där en yoga-instruktör som heter Adriene (?!) har massor av videor med allt från genomgånger av olika positioner till hela yogapass. Hon har också ett par serier med 30 dagars yogapass i följd, och nu har jag alltså slutfört en sådan serie med yoga varje dag. Det har varit fantastiskt! Jag är visserligen inte någon särskilt spirituell person och lockas inte av den andliga dimensionen av yogan, och de första 14 dagarna gick jag runt med konstant träningsvärk och kände mig varken starkare eller vigare, men när kroppen väl vant sig märker jag att det faktiskt händer något. Jag är ingen super-yogi än, men det känns bra. Jag är redo för 30 dagar till.

Dessutom underlättar det att vi nu har ett extra rum som i princip står tomt. Det rummet var jag snabb att claima som min yoga-studio. Hittills har jag bara lyckats fixa ett doftljus som dekoration, men vänta bara…

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för en människa

30 januari 2018 / Johanna Nordström / 0 kommentarer

Jag noterade för ett tag sedan att någon eller några personer hade satt upp klistermärken med rasistiska budskap i tunnelbanan där jag bor. ”Mångfald skadar dina barn” och liknande skit. Jag noterade också att ytterligare någon eller några personer tagit sig för att skrapa bort klistermärkena, och jag gjorde det till en rutin att ta några varv i snurrdörren på vägen hem och skrapa lite jag också.

Men klistermärkena sitter fortfarande där, som påminnelser om att det finns hat och ondska i världen som inte låter sig glömmas. Till slut fick jag nog, och när januarilönen trillade in på kontot beväpnade jag mig med egna klistermärken som jag började sätta upp bredvid.

Citatet på klistermärket har jag lånat från Loesje.

Det är ingen stor sak. Sett till helheten gör det nog varken från eller till. Men kanske någon av de andra som skrapade bort klistermärken ser dem och förstår att de inte är ensamma? Kanske någon nazist ser dem och blir irriterad? Kanske gör det i slutändan bara att jag själv känner mig bättre till mods och mindre frustrerad över tillståndet i världen, och det kan räcka ganska långt.

Genom klädskåpet, nästan

22 januari 2018 / Johanna Nordström / 0 kommentarer

Jag har ju bott i Umeå hela mitt liv, och även om jag aldrig känt att Umeå varit för litet eller för långt borta så är jag verkligen en stadsmänniska ut i fingerspetsarna. Konceptet ”skog och mark” är visserligen trevligt i teorin, men jag trivs bäst när jag vet att det finns riktiga toaletter och gångavstånd till godishyllan på ICA. Däremot har jag aldrig ogillat kylan, mörkret och snön (förutom den gången då vi hade fyra soltimmar – FYRA!!! – i hela november). Vinter och snö är för mig förknippat med två av mina absoluta favoritsaker, alla kategorier: jul och innebandy. Japp. Och även om mina fantasier om snöfria vintrar på sydligare breddgrader var något överdrivna, så var jag inte beredd på hur mycket jag skulle sakna snön.

I helgen åkte jag och Anders upp till Åmot, ett par mil utanför Ockelbo, där hans föräldrar nu bosatt sig permanent i en konverterad (och sjukt mysig!) före detta sommarstuga. De hade säkert 60-70 centimeter snö och jag kunde knappt tro mina ögon. Kändes som att vara i Narnia typ. Blev helt till mig av hur fantastiskt vackert det var. Och ljuset! Det var verkligen som att gå i ljusterapi när vi åkte tåg hem genom ett kritvitt och soligt landskap. Det behövde jag.

2018 har börjat bra

17 januari 2018 / Johanna Nordström / 1 kommentar

Jag trodde att 2017 skulle bli svårt att toppa på det privata planet. Jag lämnade mitt hjärtas Umeå för hufvudstaden, nytt jobb, samboliv och hela baletten. Men tro det eller ej – 2018 har börjat nästan lika omtumlande. Flytt igen (inom Stockholms län visserligen, men till en annan kommun) och nytt jobb igen. Den femte februari börjar jag på Sundbybergs stad, där jag kommer jobba på kommunikationsavdelningen. Det ska bli sjukt kul och jag tror att jag kommer kunna lära mig hur mycket som helst. Det blir en helt ny erfarenhet för mig att vara på en kommunikationsavdelning, eftersom jag tidigare har jobbat ensam i min roll som kommunikatör. Och jag har någonstans inom mig alltid vetat, trott eller önskat att jag ska hamna i offentlig sektor på precis ett sådant här jobb.

Den nya lägenheten ligger på bekvämt avstånd från mitt nya jobb: 10 minuters promenad. Men fram tills att jag börjar där har jag närmare en timmes pendling, enkel väg, och jag saknar alla butiker, kaféer och restauranger på Södermalm. Men vi har bytt 24 kvadrat mot närmare 85, samt diskmaskin, en riktig frys och ett gästrum, så jag kan inte påstå att jag är missnöjd.

Nu faller det manliga geniet

22 oktober 2017 / Johanna Nordström / 0 kommentarer

Mäktiga män inom kultur- och mediesfären har fallit tungt de senaste dagarna. Hashtagen #metoo verkar äntligen ha fått ”den breda massan” att förstå det som en bred massa länge har påpekat – att övergrepp och trakasserier mot kvinnor är ett systematiskt, utbrett och djupgående problem som bara blir ännu större av tysthetskultur, skam- och skuldbeläggande av offer och ”men han är ju en snäll kille/väldigt bra på sitt jobb/viktig för vår verksamhet”-mentalitet. TV4 har blundat för rapporter om trakasserier och övergrepp från en folkkär programledare. Hollywood har prisat kvinnomisshandlare och våldtäktsmän och hållit dem om ryggen som manliga genier. Men nu verkar svinigt beteende äntligen få verkliga, kännbara konsekvenser för svinen.

Jag har två funderingar kring #metoo-kampanjen och dess efterverkningar. Den första handlar om vilka konsekvenser anklagelser och bevisade övergrepp även i fortsättningen kommer få för män på maktpositioner inom olika områden. Det ramaskri som fallen Weinstein och Timell orsakat leder ju oundvikligen fram till frågan om hur vi ska hantera alla andra män som begått övergrepp, våldtagit och misshandlat kvinnor. Casey Affleck, Roman Polanski, Woody Allen – kommer alla de Hollywoodmän som bevisligen är svin att falla lika tungt?