Igår såg jag och Anders Netflix-dokumentären Reversing Roe, som handlar om aborträtt och abortmotstånd i USA. Titeln syftar på en dom i USA:s högsta domstol från 70-talet, allmänt känd som ”Roe vs. Wade”, som gjort att det är olagligt för delstaterna att förbjuda abort. Ända sedan domen kom har det funnits ett organiserat abortmotstånd som kämpat för att få den upphävd (därav ”reversing”).

Möjligheten att upphäva domen hänger på att Högsta Domstolen, som består av nio domare tillsatta på livstid, får minst fem domare som vill göra det. Med Donald Trumps två senaste nomineringar, Gorsuch (som redan tillträtt) och Kavanaugh, vädrar abortmotståndarna morgonluft eftersom de nu tror sig ha majoritet för att upphäva Roe vs. Wade och därmed göra det möjligt för delstaterna att helt förbjuda abort.

Två saker har slagit rot i mitt huvud efter den här dokumentären, och nu tycker jag att jag förstår motståndet mot abort på ett lite djupare plan. Tidigare har jag tänkt att det mest handlar om religion – och visst är religion en viktig personlig anledning för många som är emot abort – men för mig framstår de religiösa motiven plötsligt mer som en proxy, ett ombud, för en djupare mekanism. Utifrån den här dokumentären ser jag alltså två skilda idéer eller strukturer som samverkar – nationalism och patriarkat.

I nationens intresse

I ett ljudklipp i dokumentären sägs att ”the state has a compelling interest in the potential life, in fetal life” – alltså att staten har ett intresse i befolkningens reproduktion. Och jag tror att det är Gloria Steinem som i dokumentären säger ”Vi föder nationens arbetare och soldater”. För mig illustrerar detta tydligt varför det, i ett nationalistiskt ramverk, ligger i samhällets intresse att kontrollera kvinnors fertilitet och sexualitet. Om kvinnor kan välja abort kan de också välja att inte föda barn över huvud taget, vilket är ett direkt och existentiellt hot mot nationen.

Inte sällan finns även rasistiska undertoner – att den egna ”rasen” eller kulturen kommer att gå under om inte (rätt) barn föds. Det är därför kvinnor i fascistiskt och nazistiskt tankegods har en sådan central roll och att de ses som ”rasförrädare” om de skulle göra sina kroppar tillgängliga för någon annan. I ett sådant ramverk måste kvinnors egna viljor och behov underkastas viljan och behovet hos nationen/”rasen”, och då kan de inte tillåtas möjligheten att välja bort barn.

Kvinnans plats

I den patriarkala maktordningen är kvinnans plats i hemmet och hennes uppgift i livet är att föda barn. Mycket av den feministiska kampen världen över har därför handlat om att ge kvinnor möjlighet att delta i det som sker utanför hemmet, främst parlamentarisk demokrati och avlönat arbete, och därigenom få mer makt över sina liv. Allt är väl så länge kvinnan fortfarande främst är en barnafödare, men när kvinnor helt plötsligt kan välja att inte bli det så råkar även patriarkatet i existensiell kris. Att förbjuda abort handlar då om att upprätthålla maktförhållandet mellan män och kvinnor.

Slutsatser

Det är väl dokumenterat att abortförbud inte får kvinnor att sluta göra aborter – det gör bara aborterna farligare. Men jag har börjat tänka att det kanske inte är det faktum att aborter görs som är orsaken till det stora motståndet, utan faktumet att det är en statligt sanktionerad valmöjlighet. För mig är fri abort den yttersta garanten för kvinnors rätt att bestämma över sina liv, och nu känns det som att jag bättre förstår varför den rätten är så kontroversiell. Det handlar inte bara om den moraliska frågan om när livet uppstår, utan om två otroligt kraftfulla samhällsstrukturer som riskerar att undergrävas. Därför möter rätten till abort ett sådant kompakt motstånd. Och därför är den också otroligt viktig att fortsätta kämpa för.