Jag älskar Star Wars. Inte så att jag vet vad alla karaktärer i alla filmer heter, inte så att jag har följt Clone Wars-serierna eller spelat alla TV-spel. Egentligen är jag nog inget vidare bra fan när jag tänker efter. Jag äger förkrossande få föremål med Star Wars-anknytning (men jag jobbar på saken). Men alldeles oavsett detta så älskar jag Star Wars, och därför var premiären av den sjunde filmen i serien något som jag sett fram emot sedan… ja, sedan jag fick veta att den skulle komma. Och igår var det äntligen dags att dimpa ner i biostolen och låta sig svepas med i nästa kapitel i sagan.

För dig som inte vill läsa spoilers kan jag redan nu säga att jag älskade den här filmen, och om du har någon som helst form av varm känsla inför Star Wars borde du se den. Och nu kan du sluta läsa.

[SPOILERS BELOW]

Jag ska erkänna att jag har varit nervös inför den här filmen. Mina känslor har pendlat mellan en inledande hopplöshet (”det kommer aldrig kunna bli bra, vad de än gör så kommer det bli dåligt”) till euforisk pepp (”alltså det KAN inte misslyckas! Kommer bli bästa filmen någonsin!”) till att på premiärdagen återigen bli någon sorts skräckblandad förtjusning och spänd förväntan.

Jag hade inte behövt oroa mig. Den här filmen var allt jag hade önskat och lite till. Rolig, spännande, lagom nostalgisk och sjukt snygg. Estetiken var mer lik de tidigaste filmerna (ep. 4-6) med smutsiga och trasiga saker, och jag har alltid föredragit det framför hur det såg ut i de senare filmerna. Filmen var drygt två timmar lång men kändes som en och hade gärna kunnat vara tre. Efteråt var jag helt matt i kroppen och slutscenen fick mig nästan att börja grina. Så här ett dygn efteråt är jag fortfarande lycklig. Här kommer några korta tankar:

Bästa nya karaktären

finnJag är väldigt förtjust i Finn. En Stormtrooper med samvete som gör det rätta och ansluter sig till motståndet. Hell yeah! Han känns lite som ”en vanlig kille” som blir inslängd bland en massa häftiga och speciella personer – men han blir det med den äran. En bra person för mig som tittare att spegla mig i, för han har inga mystiska Jedi-krafter (fast han är seriöst bra på att slåss med lightsabers, hur gick det till?) och även om han i filmens inledning gör en stor uppoffring genom att rädda en av Motståndsrörelsens piloter så klargör han sedan att han bara vill bort därifrån och inte bli någon hjälte. Kort sagt, en välbalanserad karaktär som också ger känslan av att det finns djup. Ser fram emot vem han kommer att bli i nästa film!

Bästa gamla karaktären

Det var ett gäng gamla karaktärer som gjorde comeback i den här filmen, och det blev faktiskt så himla mycket bättre än jag hade vågat tro. När Han Solo och Chewbacca klev in i Millenium Falcon igen fick jag nästan lite gåshud. Och jag kan knappt fatta att de gör sig av med Han så pass tidigt i den nya trilogin (om han nu verkligen är död?! Fast ja, huggen i magen med en lightsaber, trilla ner i ett till synes bottenlöst hål och sedan sprängdes planeten – han är nog död). Det var charmigt att återse C3PO och R2-D2 också, och Leia förstås trots att hon inte hann vara med särskilt mycket.

han-chewie

Men. Jag vet att detta är lite töntigt och många håller säkert inte med, men för mig var det starkaste återseendet i filmen när Mark Hamill vände sig om och tog av sig huvan i sista scenen. Himmel och pannkaka, jag bölade nästan. Vet inte varför det slog till så hårt just då, men kanske var det för att jag inte hade sett honom varken på affischer eller i de få trailers och klipp jag trots allt råkat skymta. Jag var liksom inte beredd på hur han skulle se ut i filmen, och han var på samma gång så olik sig och så lik sig, och han hade inga repliker eller gjorde något annat än att stå där, vilket gör att inget förstörde bilden av honom som en legendarisk Jedi-mästare. Ah, vilket perfekt slut på filmen.

Feminism och sådant

Jag ser ju världen genom ett feministiskt filter och det stängs aldrig av, inte ens när jag ser Star Wars. Och det var skönt att den här filmen på många sätt väger upp att särskilt de gamla filmerna är lite tråkiga ur ett mångfaldsperspektiv. Finn och Rey gör ett sjukt bra team som huvudpersoner och visar att det inte behövs hårda vita män för att saker ska bli intressanta. Rey känns som en tvättäkta hjälte à la Katniss Everdeen, så jag har stora förhoppningar på hennes fortsatta karaktärsutveckling. Finn har vi redan avhandlat, och även om skurk-sidan verkar ha värvat övervägande manligt klientel är det sjukt nice att Gwendoline Christie (a.k.a Brienne of Tarth från Game of Thrones) finns med i rollistan, och jag blev så himla glad när en random Stormtrooper som skulle rapportera till någon överordnad visade sig vara en kvinna. Flera kvinnor, inte bara vita, skymtade också i kontrollrummen. Det händer saker, även om det går sjukt sakta. Vågar vi hoppas på någon kärlekshistoria som inte är heteronormativ och en asgrym icke-vit kvinna i kommande filmer?

reybb-8

Avslutningsvis

Även om jag tyckte att filmen var helt fantastisk fanns det en stor grej som jag funderar på: Om de nu ville döda Han Solo tycker jag att de kunde ha gjort det i nästa film, så att det fick byggas upp lite spänning mellan honom och Kylo Ren. Det antyddes ju att det skulle bli väldigt svårt för Ren att möta honom, men i slutändan tyckte jag nog att de borde ha gjort en större grej av det (och jag gillar Han och vill inte att han ska dö!!!! Är det Game of Thrones eller Star Wars vi tittar på?). På temat Kylo Ren hade jag också gillat om han dels väntat längre med att ta av sig masken och dels inte tagit av sig den så ofta. Det är lite som när de visar monstren i en skräckfilm – de blir mindre läskiga ju mer en ser dem. Mer mask på i nästa film om jag får bestämma! Men överlag har jag inget att klaga på utan önskar bara att jag kunde skrapa ihop nog med cash för att gå och se den på bio igen. In the meantime får jag nöja mig med att ladda ner de tre tidigaste filmerna i 1080p och bara mysa ner mig i nostalgiträsket.

Julen är räddad.