”Jag skulle vilja bli vegan, men jag gillar kött. Jag tycker egentligen inte att det är fel att äta djur. Jag tyck’ int’ om inte bönor och linser och sådant.”
Hade du träffat mig för typ tre år sedan hade jag prickat in många brickor på ett defensive omnivore-bingo. Jag hade länge känt att ”en borde äta mer vegetariskt”, men trots tappra försök lyckades jag aldrig ens hålla mig till en köttfri måndag mer än… tja, en vecka i taget. Därför kom det som en chock även för mig själv när jag en dag för två år sedan plötsligt bestämde att nej, nu blir jag vegan. Poff så var kylskåpet tömt på bacon och ägg, och fylldes raskt på med allehanda havreprodukter.
Gick det verkligen så fort?
Nja, jag hade funderat ett tag. Jag hade haft många inspirerande diskussioner med veganvänner, och undan för undan fick jag slut på argument för att fortsätta äta animalier. Men när jag väl bestämde mig gick det snabbt. Jag laddade upp med havremjölk och kikärtor, och från en dag till nästa var det veganskt som gällde.
Var det svårt?
Utan att överdriva – det är den enklaste livsstilsförändringen jag någonsin gjort. Det var så enkelt att jag knappt förstår hur dramatiskt det var. Visst, jag höll kvar vid vissa saker ett tag. Det dröjde innan jag hittade ett acceptabelt mjölkfritt margarin till smörgåsen, och det dröjde innan jag upptäckte ett fullvärdigt substitut till mjölken i kaffet. Den första tiden läste jag innehållsförteckningar på ICA, och behövde hitta veganska varianter av snabblagad, god och matlådevänlig vardagsmat. Men i stort sett – nemas problemas.
Men är det inte jobbigt?
Jo, ibland. Jag har visserligen förstående och intresserade vänner och familj, vilket jag är oändligt tacksam för, och i mataffären har jag vid det här laget nästan glömt bort att det finns icke-veganska produkter. Men det klart, ute på restaurang eller kafé är det ofta ett ganska… oinspirerat utbud. Thank God för Oatly’s kaffe”mjölk”, så en i alla fall kan få en decent latte. Däremot vill jag aldrig mer se en chokladboll, en rawfood-bar eller grönsakspizza utan ost.
MEN SAKNAR EN INTE BACON!?
…alltså, jo. Jag saknar bacon ibland. Och kokt ägg på knäckebröd. Och stekt falukorv. Och Marabou mjölkchoklad. Jag slutade inte äta animalier för att jag tyckte att det var äckligt – tvärtom, jag älskar allt det där. Men jag tänker inte på det som att jag ”inte får” äta vissa saker, eller att jag har ”offrat” viss mat. Jag äter massor av andra saker som är jättegoda som jag inte åt förut, och 99% av tiden räcker det gott och väl.
Kan en inte bara vara vegetarian? Kan en inte göra undantag?
Visst kan en det, men jag vet ju att det är vegan jag vill vara – alla argument jag kan komma på för att vara lakto-ovo-vegetarian gäller ju för vegankost också. Och visst skulle jag kunna bestämma mig för att äta animalier ibland, eller att jag gör undantag för godis. Men för mig skulle det inte funka – varken att göra undantag för enskilda livsmedel, ”fuska” med animalier ibland eller att gå över till lakto-ovo-kost (alltså att äta mjölkprodukter och ägg). Och jag vet att om jag gjorde undantag, oavsett om det bara var ibland, skulle jag till slut inte se poängen med att vara vegan över huvud taget.
Det betyder ju dock inte att inte andra kan göra det.Varje gång någon äter vegetariskt eller veganskt blir jag jätteglad, och om andra människor väljer att äta veganskt 80% av tiden och animaliskt 20% av tiden tycker jag att det är fantastiskt. Det behöver inte vara antingen eller.
Att vara vegan är en av de saker jag är mest stolt över hos mig själv (i nivå med att vara feminist och ha en snygg piercing i läppen). Så tro en före detta inbiten köttätare när hon säger att veganmat varken är konstigt, äckligt eller svårt. Gott samvete är liksom bara en bonus.
Lämna ett svar