Idag läste jag ett inlägg av Sanna Rayman på SvD:s ledarblogg. Det handlade om våldtäkter, och om kontrasten mellan världen som vi önskar att den var och världen som den faktiskt ser ut. Precis som Sanna Rayman skriver är det oacceptabelt att, på vilka grunder det än må vara, antasta en annan människa och det är givetvis också oacceptabelt att på något sätt lägga skulden för det inträffade på offret. Det finns väl knappt någon som inte håller med om dessa, till synes okomplicerade, påståenden.

Sanna Rayman menar dock att man inte kan tänka bort brott och verkliga förhållanden bara för att man inte vill att de ska existera. På denna grund tycker hon att det kan vara motiverat att själv förhålla sig till, och lära sina barn förhålla sig till, verkligheten och hur den är beskaffad. Bara för att ”alla vet” att det inte är våldtäktsoffrets fel att hen blir våldtagen, betyder inte det att människor kan bete sig hur som helst och sedan förvänta sig att inte bli våldtagna. Våldtäkter sker, så enkelt är det. Och att då avråda från vissa typer av riskbeteenden, och uppmuntra till att beakta riskerna, är väl i så fall bara välvilligt. Vi kan ju inte, skriver Sanna Rayman, uppmana folk att vara oförsiktiga bara för att vi önskar att världen såg ut på ett annat sätt.

Analys

Naturligtvis försvinner inte våldtäkter bara för att vi önskar att de ska det. Det överhängande hotet om våldtäkt och andra former av sexualiserat våld och trakasserier är högst konkret för väldigt många människor. Men det finns två stora problem med Sanna Raymans analys av situationen.

För det första ligger fokus på offret och offrets beteende. Sanna Rayman talar om att lära sina barn att ”förhålla sig till verkligheten”, och om beteenden som inte är ”kloka eller tillrådiga”. Hon exemplifierar det med att som kvinna lägga sig naken på ett bord i Hells Angels’ klubblokal. Det hon menar är att det finns omständigheter och beteenden som gör att risken för att bli våldtagen ökar, och dessa borde man undvika. Det kan låta som ett väldigt praktiskt och välmenande råd, och Sanna Rayman är noga med att det aldrig någonsin, under några omständigheter, är okej att skylla på offret (vilket det ju inte heller är). Men har då inte jag som offer ändå ett visst ansvar om jag, mot bättre vetande, bestämmer mig för att bete mig ”oklokt”? Nej, det var inte mitt fel att jag blev våldtagen. MEN, jag blev så full att jag däckade på en fest – trots att jag vet hur oklokt det kan vara – och två killar såg sin chans att ha lite kul. Sjävklart är det inte mitt fel. MEN. Jag vet ju att sådant här KAN hända, så jag borde inte ha gjort det. Ser ni glidningen? Genom att påpeka att det finns saker man som potentiellt våldtäktsoffer kan göra för att ”skydda sig”, förutsätts det att man som faktiskt offer ändå har ett visst ansvar.

För det andra begås majoriteten av alla våldtäkter inte i någon park av en okänd gärningsman, utan i hemmet av någon som offret sedan tidigare är bekant med. Det kan vara en kompis, en partner eller en släkting. Om exempelvis sexig klädsel är ett riskbeteende, ska man då undvika att klä upp sig även om man bara ska på hemmafest med sina polare och några av deras polare? Ska man låta bli att göra sig extra fin för en familjemiddag eller en dejt? Är det ett riskbeteende att helt enkelt umgås med män (som ju begår de allra flesta våldtäkterna)? Som ni nog märker blir det snabbt ett ohållbart resonemang. Vill man som förälder uppmana sina barn att förhålla sig till verkligheten är nog det bästa rådet till en dotter att hålla sig långt borta från alla män, och till en son att hålla sig långt borta från kvinnor för att inte riskera att antasta dem.

Reflektion

En aspekt som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet i våldtäktsdebatten är den som rör våldtäktsmännen (och det handlar ju oftast om män). Istället för att fråga sig hur man kan skydda kvinnor från att bli våldtagna, borde man fråga sig hur man kan förhindra män från att våldta. Det kan verka som semantiska hårklyverier, men det finns en viktig poäng i att vrida fokus dit det hör hemma. Problemet är inte att kvinnor (som utgör den största delen av offren) blir våldtagna. Det finns ingen gen hos kvinnor som gör oss mer benägna att bli våldtagna, inget medfött eller socialt förvärvat våldtäktsattraherande beteendemönster. Problemet är att män våldtar. Vare sig det beror på biologi eller socialisering är det hos män som största delen av felet ligger.

Väljer man den biologistiska förklaringen är det lätt att rycka på axlarna och säga ”ja, det är ju tråkigt. Men det är en evolutionär grej, inget som vi kan göra något åt, så vi får helt enkelt försöka förhålla oss till det”. En ganska feg och allmänt respektlös utväg. Män är alltså så lågt stående varelser att de inte kan behärska sina lustar? Men tänk så många andra biologiska ”drifter” vi har satt oss över – vi går inte på toaletten var som helst, vi skaffar inte barn med nära släktingar, vi äter inte vissa typer av mat av etiska, religiösa eller kulturella skäl. Jag köper inte den här förklaringsmodellen, och det borde ingen annan göra heller. Tyvärr skriver Sanna Rayman i slutet av inlägget att man inte borde ta bort biologin helt och hållet ur ekvationen, vilket för mig låter ganska obehagligt. Hon menar säkert väl, men jag kan inte hjälpa att tolka det som ett sätt att om inte ursäkta så åtminstone försöka förklara, eller begripa, förekomsten av våldtäkter.

Väljer man socalisationsförklaringen är möjligheten större att förändra. Om män socialiseras till potentiella våldtäktsmän kan vi förändra socialiseringen och därmed få män att sluta våldta. Missförstå mig inte; det kommer alltid att finnas störda människor. Men majoriteten av våldtäkter begås ju inte av störda människor, utan av helt vanliga, fina killar. Hagamannen var en omtyckt familjefar, bara för att ta ett exempel. Det vi talar om här är vad som så målande kallas våldtäktskultur, ett system där alla ”riktiga män” är potentiella våldtäktsmän.

Avslutning

Som vanligt känner jag ett visst behov av att understryka att mina resonemang inte är menade att skuldbelägga varje individuell man som om han vore den som faktiskt begår våldtäkterna. Jag vill däremot peka på ett mönster i samhället, som såväl Hagamannen som Sanna Rayman är med och upprätthåller, där kvinnor hela tiden måste gå runt och oroa sig. Dels för att faktiskt bli våldtagna, men också för att inte göra tillräckligt för att förhindra en eventuell våldtäkt. Det finns ett mönster i samhället som gör att kvinnors handlingsutrymme – fysiskt, socialt och sexuellt – inskränks eftersom vi och alla andra tror att det är vårt ansvar att förhindra våldtäkter. Vi måste bete oss som potentiella våldtäktsoffer i varje situation, medan det inte finns några som helst krav eller förväntningar på den grupp som faktiskt begår våldtäkterna. Är inte det lite skevt?